York tull RKöln. Zeit. följande: Slaget, som stod d. 6 och 7 april, var icke någon afgovande seger för unionsvapnen, hvartill de sorsta telegrassska berättelserna sökte stämpla len; den var äfvenledes icke något andra Wagram eller Solferino, såsom härvarande tidningar triumferande utropat, utan en planlos skarmyisling, för hvilken de ansvariga unionsgeneralerna borde ställas inför krigsrätt och skjutas. Om ej soldaterna varit så sega och tappra, skulle vi i sydvest ha halt ett nytt Bulls Run eller Bulls Bluff, och endast dem, men icke general Buells eller Grants dugligbet ha vi att tacka för, att i allmänhet hela Södern till Nashville icke återfallit i sydtruppernas händer. Visserligen soreligga ännu icke de officiela berättelserna, de skola väl äfven någon tid ännu låta vänta på sig; men hufvuddragen af slagtningen kunna mycket lätt skönjas af de enskilda brefven och motständarnes framställningar. General Grant hade, såsom ni torde minnas, slutligen gjort halt i Savannah vid Tennesseefloden och afvaktat general Buells ankomst, som ryckte fram från Nashville och skulle gemensamt med honom operera mot sydtruppernas hufvudpunkt i denna trakt, mot det väl befästade Korinth i nordöstra hörnet af staten Mississippi. Buell lät allttör länge vänta på sig, och det tycktes som att han icke skulle intraffa hos Grant före slutet af den första veckan i april, så att Beauregard och Johnstone beslutat, att ensamma öfverfalla och om möjligt tillintetgöra Grant, som emellertid trängt fram några mil uppåt strömmen till Pittsburg Landing. Anfallet skulle försiggå d. 4 april, men måste dock tillfolje af ett två dagarstarkt regnande uppskjutas till d. 6:te. Grant bade, istallet för att vänta Buell på högra, östra stranden af Tennesseefloden, i strid mot krigskonstens första elementära grundsatser, slagit läger på den vestra stranden och befann sig derigenom emellan floden och fienden. Till denna första grofva förseelse kom äfven, att lägervakten och förposterna voro anförtrodda åt nyintraffade oöfvade rekryter, hvilka ännu aldrig luktat krutrök, och att lägerbefälhafvaren Prentiss försummat utställa vakter. Fienden fann derföre vid sitt tidigt d. 6 april gjorda anfall till en början så godt som alldeles intet motstånd; han tillochmed tilltångatog flera officerare i deras tält och tvang nästan hela Prentisseska brigaden att gifva sig. De, som räddade sig derifrån, störtade i vild oordning srån Wallaceska brigaden, och denna återigen meddelade sin förvirriog och skräck åt hela nordarmeen. Ett Ohiooch ett Illinoisregemente grepos af en sådan bafvan, att de icke lossade något enda skott, utan kastade bort sina vapen och sökte sin räddning i och vid floden. Hade de derstädes uppkastade batterierna och regementena icke hållit stånd, skulle allt varit förloradt. De behöllo åtminstone qvar sin terräng och läto icke tränga sig ned i floden, fastän de icke kunde hindra förlusten af hela lägret och af 6 batterier. Så stod slaget om aftonen till första dagen, då omkring 70,000 man sydtrupper befunno sig midtemot 38,000 man nordtrupper. Under natten mellan söndagen och måndagen utjemnades deta förhållande, då Buells fyra divisioner anlände till slagfältet och andra morgonen deltogo i striden. Grant öppnade denna med ett anfall kl. 6 på sydtrupperna, men hade ännu kl. 2 e. m. icke kunnat tillkämpa sig någon enda fördel. Då gaf han befallning till ett allmänt bajonettanfall längs hela linien och förde i egen person sex regementen af centern mot de fientliga batterierna. Denna rörelse afgjorde dagens öde till förmån för Nordens sak. Förlusten var visserligen mycket stor; meo fienden vek snart tillbaka, och nordarmen beböll slagfältet, i det den åter fattade fast fot på sin dagen förut förlorade lägerplats. Det var omöjligt att förfölja fienden, så uttröttade voro soldaterna efter en 24 timmars kamp. Beauregard drog sig tillbaka till Corinth. Hans vapenbroder, general Sidney A. Johnstone hade fallit i striden. Förlusten i döda och sårade var på båda sidor mycket ansenlig; den är emellertid ännu i denua stund icke fullt känd. Först hette det, att på unionens sida 20, OOO man fallit och att slagtningen varit blodigare än den vid Waterloo, derefter gick man ned till 15,000, 10,000, nu har man redan kommit till 3,000 och till slut skola omkring 1,000 döda och sårade ensamt bli qvar; antalet fångar måste deremot vara vida större, emedan nästan hela Prentissvska brigaden föll i fiendens händer. Behållandet af den före striden besatta terrängen är dess enda resultat. Den stora afgörande slagtning, som skall öppna bomullsstaterna ända till mexicanska viken, har likväl ännu ej levererats. Hvar den skall komma att ega rum, kan ännn icke bestämmas: troligen söder om Corinth, emedan detta nn är hotadt på tvenne sidor, — — JL — L — — —