Södern, äfven i England börjar man temliger öppet uttala sig i denna riktning, och skälet härför påpekade vi värmare i går, nemligen den stigande arbetslösheten och nöden i de båda länderna. Märkligt för Englands nuvarande uppfattning af sin ställning till den amerikanska frågan är ett tal som dess finansminister Gladstone nyligen hållit i Manchester, der man till hans ära föranstaltat ett meeting, hvilket tillfälle Gladstone begagnade, för att uttala sig om Englands finansiela ställning och om kriget i Amerika. Nio år äro nu förflutna, säger han bland annat, sedan jag liksom i dag blef på detta samma ställe hedrad med en förtroendeadress af staden. Sedan dess har mycket förändrat sig. Den politiska stämningen inom landet är nu icke mera, hvad den var då, det råder för ögonblicket i viss mån någon slöhet hos folket och i parlamentet, en politisk slapphet, som under många månader gifvit sig tillkänna. Detta har sin förklaring i den legislativa verksamheten under de sista 23 åren, hvartill det icke under någon tidigare period af vår historia kan uppvisas maken, så många gagneliga och fruktbringande reformer hafva under denna tid blifvit genomförda. Det är derföre helt naturligt, att folket och parlamentet längta efter lugn. Det är ej regeringens skull, ty hon följer den vind, som blåser från parlamentet, och detta senare åter är ett uttryck för den politiska stämningen inom landet. Detsamma gäller om vår finanspolitik. Jag måste medgitva, att vår finansiela ställning förvärrats under de sista tio åren. År 1853 hade vi ett öfverskott om 3 2 millioner pund sterling, under det vi nu hafva den största möda att kunna bringa inkomster och utgifter i jemnvigt med hvarandra, och den enda tilltredsställelse, som vi ha, består deri, att vi icke, såsom nästan alla andra stater, måste taga vår tillflykt till lån, för att betäcka ett deficit. Oaktadt vår sinansiela ställning sålunda visserligen är dålig i jemförelso med sordom, skulle det likväl vara obilligt, att göra regeringen eller skattkammarkanslern härför. ansvarig, såsom några gjort. Man kan icke lägga ministrarne till last, att utgifterna tilltaga och skatterna ökas, skulden härtill ligger i tiden, förhållandena och den riktning, som allmänna meningen inom landet tagit. Vi hatva ej någon skula i det amerikanska kriget. Vi hatva aldrig afundats Amerika dess storhet eller hejdat det i dess utveckling, men vi hatva under alla forbållanden ärligt strälvat efter att få lefva i fred och endrägt med den stora transatlantiska republiken. Detta göra vi jemväl ännun dag; men de nordliga staterna fordra mera al oss. De hafva alltsedan forvecklingarnes början forebrått oss, att vi icke sympatisera med dem, hvilket praktiskt taget icke vill säga annat, än att vi skulle ha tagit parti för dem och gjort sydtörbundet tll vår beständige fiende. Om det verkligen utkämpades en strid mellan frihet och slafveri, då skulle i sanning ingen kunnat tvifla om, åt hvilken sida våra sympatier skulle luta. Men kriget har aldrig vändt sig härom. Med svärdet skaffar man ej något land varaktig frihet, intet krig i verlden kan vara ett medel till filantropiska ändamåls vinnande, och om de sydliga staterna nu föresloge i Washington, att de ånyo skulle inträda i unionen, om blott deras sarskilda institution (slafveriet) respekterades, så tyckes det verkligen. mycket se ut som at Norden icke skulle förkasta ett sådant anbud. Dersore delar jag äfven med min ärade vän lord John Russell, den åsigten, att det endast och allenast strides om öfvervälde å ena sidan och oberoende på den andra, och detta är orsaken, hvarföre vi icke kunna entusiasmeras för de nordliga staternas sak. Man hör från många håll påstås, att de nordliga staterra såsom de starkaste slutligen måste vinna seger. De äro visserligen ätven starkast, men England var också starkare än Skotland, utan att det derföre kunde med vapenmakt tvinga sin nordlige granne till att inträda i en union af båda rikena. Förenta Staterna skola icke afstå ifrån Södern, utan söka med våld tvinga det in i de gamla förhållandena. Det är ett svårt företag och lika prekärt som om en person skulle med våld vilja tvinga sin forne kompanjon att stanna qvar i firman, om han till hvad pris som helst vill träda ut ur den. Det gick ju ej oss sjelfva bättre gentemot Amerika. Vi ville med våld hålla det qvar, och på segrar var det då icke brist, men det oaktadt måste vi uppgifva kampen, emedan det med tiden blifvit klart för oss, att våra amerikanska kolonier till hvad pris som helst ville skiljas ifrån oss. Det kommer ej allenast an på vapnen och den fysiska styrkan, solkviljans och folkkänslans makt är vida starkare. Tyvärrs träffaa vi hårdt af 42CA amarilanala förunal Ia