Molins Bältespännare. Timesnumret för d. 25:te d:s innehåller i en beskrifning öfver de under sista tiden till verldsutställningen inlemnade expositionsartiklar följande loford öfver nämnde grupp: — En af de bästa och mest lefvande bronsbilder som i utställningslokalen förekomma, är en som under gårdagen ankom från Sverige. Gruppen föreställer tvenne män, enligt gammalnordiskt bruk vid envig sammanbundna med — — — — —— — — — ett bälte och med knifvar kämpande på lit och död. Berättelsen om den olyckliga striden, från dess första anledning ända till det ögonblick då enkan sitter gråtande framför den groft tillhuggna runstenen hvilken utmärker älskarens och mannens graf, är enkelt men vältaligt förtäljd i basreliefer under gruppen, af hvilka några äro direkte hemtade från de gamla nordiska originalerna. Denna vackra grupp är gjuten i sedermera bronserad zink. fven om man får erkänna några små fel, hvilka troligen bero på sjelfva metallen, är det dock utom allt tvifvel att hela gruppen är den mest genialiska och lefvande på expositionen. Ett gemensamt skandinaviskt sjöförsvar förordas varmt af det här i Sverige allmänt kända och aktade danska bladet Feedrelandet. Vi hafva förut uttalat vår äsigt, att det skulle vara ett stort, på långa tider oupprättligt fel, om de trenne skandinaviska länderna icke begagnado tillfället, då en total förändring förestår i flottvåsendet, att ordna sitt sjöförsvar efter en gemensam plan, som tillförsäkrar dem om styrka och bestånd I Östersjön. Besynnerligt nog, har från den nedsatta sjökomiten ej ett ord utdunstat, som kan lemna förhoppning om ett närmande mellan Sverige, Norge och Danmark med hänsyn till kustförsvaret, men med kännedom om de skandinaviska sympatier, som råda inom de högre kretsarne i Stockholm, antaga vi för gifvet att nämnde komit ej lemnat den vigtiga saken opåaktad, fastän dess åtgöranden som vanligt (och nu kanske ej utan skäl) höljts i det mest diplomatiska mörker. Vår ärade kollega Fedrelandet yttrar rörande denna för Norden vigtiga angelägenhet: Sverige och Norge äro lika blottade på ett pansradt tjöförsvar som vi; de stå liksom vi vid början till början: de hafva ännu icke gjort något af de dyra försök, af hvilka vi nu beslutat att göra det första. Men de kunna lika litet som vi undvara detta försvarsmedel; de kunna omöjligt åtnöja sig med en flotta, som endast i fredstid kan visa sig på sjön; de kunna lika litet som vi vara hugade, att åt hvilken annan makt som helst, som skaffar sig pansarfartyg, lemna herraväldet öfver hafvet obestridt, och med samma makten att hota och stänga deras kuster. De måste derföre gå framåt på samma väg. Men deras penningtillgångar äro föga olika med våra; Sveriges visserligen något större, men Norges åter något mindre; de hafva lika litet som vi råd att antingen hvar för sig eller tillsamman göra många törsök eller anskaffa stora förråder på en gång. Hvad är då naturligare än att vi, för hvilka ett krig med dem är otänkbart, på samma gång vi svårligen kunna tänka ett krig med våra fiender utan deras deltagande, derföre att dessa i verkligheten äfven äro deras, nu söka åvägabringandet af en öfverenskommelse och gemenskap med dem i afseende på det nya sjoförsvaret, hvilket blifvit för oss alla tre nödvändigt, af hvilket ingen af oss ensam kan komma i besittning 1 tillräcklig styrka, hvilket vi endast genom förenade krafter kunna tå till verkligt skyddsvärn? För hvarje million Danmark använder härtill, kan Preussen otvifvelaktigt använda tre; men om Sverige-Norge samtidigt under ömsesidig förpligtelse till bistånd använda två, så skall partiet stå någorlunda lika. ,Fedrelandet biträder derefter det väckta förslaget om, att den i Stockholm nedsatta sjöförsvarskomiten måtte sammanträda i Göteborg med komiterade från Norge och Danmark för att ofverenskomma om ett gemensamt system, och tillägger: ,,men då samtliga fackmännens sakkunskap i denna punkt är oklar och famlande, emedan all egen erfarenhet saknas, så tro vi, att man endast med säkerhet skulle kunna räkna på, att några bestämda resultater skulle följa af en sådan komitss förhandlingar, om H. M:t konungen af Sverige och Norge bestämde sig för att hemkalla sin berömde undersåte John Ericsson från Amerika, för att inträda i den gemensamma nordiska sjöförsvarskomiten och, sedan hans förslag blifvit af denna pröfvade,