de 1 den Ldaltenska lragan och en vananing, som skall komma att lända Italien till båsta. Händelserna tyckas åter ha framflyttat Napoleons sot några steg i hans italienska politik, huru motvilligt detta än sker. Såsom säkert antages, att man beslutat ovilkorligen göra slut på de olycksaliga bourbonska missdådareströfverierna i Syditalien, hvilka utgjort och utgöra en skamfläck på vederbörandes politiska karakter. Alla Italiens vänner vänta sig mycket godt af konung Victor Emanuels resa till Neapel, och antagligt är äfven, att dermed skall äfven för alltid ett oupplösligt band vara knutet mellan Norden och Södern af denna halfö, i trots af det svarta ränkhål, som 1 Rom skickar ut sina orostistare. Victor Emanuel afreste d. 22 d:s, åtföljd af en talrik och lysande svit, från Turin till Genua. Ministerpresidenten Ratazzi och sjöministern Persano beledsaga honom äfven. I Genua skall konungen inskeppa sig å en ansenlig italiensk flottilj, för att derifrån vidare begitva sig till Neapel. Enligt tidningen Italie, har den franska Medelhafseskadern erhållit befallning att afgå till Genua, för att derifrån ledsaga konungen till Neapel. Den engelska eskadern, af hvilken flere fartyg redan någon tid legat i Neapel, har erhållit samma ordres. Ett i dessa farvattnen sällsynt ståtligt konungatåg befinner sig således nu på väg till den ny förvärfvade juvelen i Italiens krona, det sköna Neapel. Många äro de välönskningar af frihetens vänner i hela Europa som åtfölja det lysande tåget, och de gladaste förhoppningar om Italiens lycka manna rå på skeppen. — Franske befälhafvaren i Rom, general Goyon, säges, besynnerligt nog, hatva blifvit beordrad, att afvenledes afgå till Neapel, för att i franske kejsarens namn komplimentera konung Victor Emanuel. Skulle detta vara sannt vittnar det om ringa takt hos franske kejsaren, som väl måste veta, att få personer kunna i närvarande stund vara så misshagliga för Italiens konung, som just Goyon. Eller kanske det är litet drift af Napoleon med sin general — i alla hänseenden är det osmakligt. sm se mm m m nr A (65— mm mo mM mom mom Em mu Bland de aktstycken, som förelagts det engelska parlamentet angående förhållandena i Italien, finnes en depesch af d. 27 mars från engelske konsuln Bonham i Neapel till lord Russell, hvaraf framgår, att de italienska tidningarno ingalunda lemnat några öfverdrifna berättelser om de bourbonska bandens framfart i Neapel. En gentleman, hvars ord konsuln skänker fullkomligt förtroende, har lemnat honom detta meddelande om ett öfverfall, som egt rum i närheten af Foggia: Jag kom från Bari, och då vägen ansågs osäker, slöto fjorton resande sig tillsamman, hvilka vidare befordrades i tvenne diligenser. Den 14 mars anhöllos vi af ett talrikt band i Bovinodalen. Bland de resande var en dame, en gammal sergeant, en polistjensteman och en munk. Vi fördes till en skog några mill derifrån, hvarest en ansenlig här af banditer var samlad; der funnos omkring 100 stycken. Det var unga män, klädda som bönder, men icke som soldater. Tvenne utaf dem uppträdde såsom chefer, af hvilka den ene blef kallad Chiavone och var 35 å 36 år gammal, den andre hette Crocco och var några och tjugo år. Man fråntog oss våra penningar och våra kläder, damen beröfvades tillochmed sina örringar, sergeanten blef skjuten och polistjenstemannen kastad på ett bål samt bränd. Vid öfriga resande afvaktade med största ängslan det öde som förestod oss; slutligen gaf en af cheferna befallning om, att man skuile låta oss gå. Vi uppnådde Ariano och kommo derifrån till Neapel. Jag har i dag läst en depesch, som berättar att en prest blifvit lefvande bränd af samma band i närheten af Ascoli i trakten af Bovino. Det har förut blifvit berättadt, huru eländet och nöden härja inom de franska fabriksdistrikterna. Från England nå oss ätven de gräsligaste underrättelser i detta afseende. I båda länderna är det kriget i Amerika och namneligen bomullsbristen, som framkallat detta elände. I blott tjugo fabriksorter finnes mer än 50,000 personer flere än vid samma tid förlidet år, hvilka erhålla understöd af allmänheten, och många tusen stå bakom, hvilka ej kunna eller vilja komma fram i dagsljuset och visa sig för verlden i sitt dystra armodslivr6. Men detta är ej nog: äfven i andra distrikter börjar nöden gripa omkring sig, ty en ej ringa stockning råder i affärerna, alldenstund Englands bäste kund, Amerika, icke köper någonting. Med stöd af dessa rysansvärda skildringar anropar Times i de mest bevekande ordalag den välgörande allmänheten om frikostig hjelp åt de arma, som utan eget förvållande framsläpa i overksamhet och nöd sina magra kroppar. — Under några dagar har ett rykte varit gängse om, att Frankrike och England hafva för afsigt, att, i händelse ett snart slut ej göres