—— —— — — — — — Nåväl, här äro de, var god tag emot dem. — Hvad för slag? i — Allt är slut emellan oss. Hör nu, låt mig slippa längre sträcka ut armen så här; se här äro edra penningar, tag emot dem ! Sir Francis tog penningarne och lade dem på en gueridon, som fanns bredvid henne. — Nåja, sade han leende, eftersom ni önskar bryta vår förbindelse, så må ske. Och ni har min själ rätt, det är, bättre att vi skiljas åt så här tvärt, än att vi lefva tillsammans som hund och katt. Men tro icke, Isabel, att jag samtycker till att alldeles lemna er och låta er dö af hunger. Jag förbinder mig att låta regelbundet hvar sjette månad tillsånda er en summa penningar. — Tyst, min herre, utbrast hon vredesmod; för hvem tager ni mig? — För hvem? upprepade han, men ni kan ju icke lefva af bara våder och vind; ni har ej någon förmögenhet, någon måste ovilkorligen hjelpa er. — Detta är en sak, som ej angår er. Om jag vore ensam, öfvergifven af hela verlden, om jag icke kunde genom arbete förväfva mitt dagliga bröd, skulle jag tusen gånger heldre vilja utsträcka min betlande hand mot min man än emot er. — Ja, er man, låt oss tala om honom! tillade Lenison med en hånfull ton. Isabel sänkte hufvudet, utan att våga svara. Hennes bröst var beklämdt och hennes hjerta smärtsamt såradt. Hen