verldsexpositionen i London. Hvarje dag, nästan hvarje timma medföi nu ett synbart tramåtskridande i inre arran gementerna för expositionen. Den tycke: växa med en hastighet i jemförelse med hvil ken bönstjelken i fabeln var ett intet. De platser som den ena dagen äro öfverhopade af hyfvelspån och halm, betäckas den följande dagen af diskar och fyllas med packlådor, och under den derpå följande anar man deras blifvande prakt, bestående af bronsarbeten, sällsynta väfnader, jernsaker, porslin och glas. De framsteg som engelska utställare under senare tider gjort, hafva varit högst beromvärda och redan äro de långt framför utlänningarne, hvilka blott för få veckor sedan hade så stort försteg. Byggnaden är nu bokstafligen så uppfylld af packlårar att det blott är med den största svårighet man kan röra sig. Redan hafva dessa lårar börjat hindra andra utställare i deras företag och för allas beqvämlighet synes det nödvändigt att företaga mått och steg mot hvad som nu börjar blifva en verklig olägenhet. Detta är i synnerhet fallet inom vestra annexet för maskinerier i rörelse, hvarest tunga lådor, hvarderå innehållande många tons metall, haf