————— — ——— —— Hon hade emellertid på nägra dagar blifvit bättre; hon hade stigit upp och funnit sig nog stark att kunna begifva sig till det rum, der vi nu funnit henne, ett ruskigt och otrefligt rum med illa kittade fönster, otäta dörrar, kortligen ett riktigt draghål. Isabel hade mistat sin matlust, och hon satte sig endast högst ovilligt till bords. Under det hon satt der framför kakelugnen, orörlig som ett lik, kallnade hennes mat på bordet bredvid henne. Och hon brydde sig icke derom. Hon tycktes vara ett rof för denna tröghet och dvala, hvari ett djupt själslidande vanligen försänker oss. Plötsligt spratt hon till och höjde hufvudet, i det hon med oroliga och forskande blickar säg sig omkring. — Hvad hör jag? mumlade hon. Skulle det vara han? — Mylady, utropade amman, som nu rusade in, herrn är nu kommen med Pierre. Jag hade ju sagt er, mylady, att han skulle komma tillbaka. Vid åbörandet af denna oväntade underrättelse, antogo lady Isabels anletsdrag ett sällsamt uttryck ; raseriet förvred henne3 ädelt formade ansigte. — Lugn! lugn! mumlade hon för sig sjelf. Men hvem skall komma till min hjelp? — Herrn ser mycket belåten och välmående ut, fortfor amman, som stod vid fönstret och såg ut på gården. Han steg nyss ur vagnen och nu kommer han bitåt. — Ni kan gå Susanna, sade Isabel. — Men om den lille vaknar? — Då skall jag ringa.