4—5 spalter deråt liksom Attonbladet, jag ämnar ej heller, liksom Allehanda, förarga mig vidare deråt, att kgl. teatern sifvit nägra smädeskritvare tillfälle att forblanda sin dåliga sak med konstens protest emot en kränkning af hennes helgd— nej jag vill blott gitva er ett begrepp om det Ill, som nu för tiden är rådande i konstanstalten vid Gustaf Adolts torg. Forestall er ett fullt hus, ett hvad man kallar plakat-fullt hus — det är då lätt att föreställa sig — gräddan på bottnen och blå-mjolken uppåt — detta är lite onaturligt, men så är det alltid på teatern. Ridån går upp — det är en s. k. studentdupplett i Upsala man tår se. Hr Swartz, smädeskrifvaren, sitter vid ett piano och sjunger, hr Dahlqvist, etatsråder, är fördjupad 1 Backmans Lagsamling. Dev är dessa bäda vänner, som sedan blitva så förskräckligt storå ovänner. Närmare aktens slut inkommer hr Jolin, studenten Rollen, åtföljd af en mängd utklädda studenter. Han mottages med aplåder, men inga rosor utan törnen, en syl-sin hvissling tränger sig igenom den täta handklappningen — allmän olverraskning, man vänder sig om, kikar upp åt raderna för att i halfmörkret kunna upptacka hvar den brottshge piparen är tillfinnandes, nya handklappningar, ridån går ned, hr Jolin framropas, han framträder och gör ett par bockar — då höres ett gement solo for piccolahvisselpipa, ånyo samma uppståndelse, samma kikande för att upptäcka hvem den okynnige är, men alla se så oskyldiga ut som lam och ingen är heller så oförsigtig att sitta och hålla pipan för munnen. 1 andra akten befinna vi oss hos en fröken Gabrielle, en mycket konstig fröken för ötrigt; Almqvist har knappt utfunderat en psykologiskt oklarare figur. Fru Hedin är Gabrielle, hon är alldeles rysligt gentilt klädd, forstås, och uppvaktas af fyra herrar, tre at dem gentila, den sjerde, Kolln, som är poet, han är naturligtvis ickealgentil. Blixtrande qvicka Jolinska insall och ordlekar hagla från alla håll och kanter, då från ett annat håll kommer nedhaglande en blomster — bukett är för litet sagdt, nej — qvast af aterneller och bjorkris! Det var som i Friskytten när örnen kommer neddansande — ett hemskt doft ljud, ett tjockt moln af damm! Sedan dammet och öfverraskningen lagt sig något, brister publiken ut i skratt, scenen står stilla några sekunder, allas ögon riktas mot andra radens oxöga, venstra sidan, der man ej heller ser nägon, ty det försvarslösa fruntimmer, som kastat ned detta ofantliga bevis på sin tacksamhet för den konstnjutning hr Jolin redan innan andra aktens slut beredt henne, har blifvit taget i förvar af polisen. Buketten ligger ännu qvar på scenen, man vet ej hvad man skall göra med den, då fattar hr Svante Hedin mod, stiger fram med en mine som ungefär sade: den som nu hade en tång! men som han ej hade någon, så fattade han olycksfogeln med sina ganterade fingrar och gat den en fart så att den flög .... Tredje akten — men nog om dessa strider och segrar, som upprepades alla akterna igenom och vid pjesens slut stegrades till ett riktigt tumult. Jag nämnde nyss något om de Jolinska ordlekarne. Det kunde kanske roa er, m. h., att höra ett prof på dessa, Smädeskrirvaren, som uttryckligen och vid flera tillfällen säges vara en utomordentligt qvick karl, skrifver i sin tidning bland annat om sin gamla vän statsrådet, att denne i sitt rum inqvarterat en ko, hvarigenom hr Jolin satts i tillfälle att komma fram med förbåldt väl funna ordvändningar om ko-operationer, om ko-rum m. m. dylikt, hvaråt publiken dock ej skrattat. En annan vändning, som man ej skulle trott Jolin om, — ie