gaste rörelse. De förblefvo stela och döda som förut. Ute på den lilla skuggrika gården hörde vi kanondundret mycket tydligt. Vi räknade hvarje skott. , Säg till att hästarne framföras! ropade min kamrat till portvakten; , vi måste tillbaka till lägret. Inom två minuter sutto vi i sadeln. Vår vänlige ledsagare hade följt oss ända till porten. Han log åt vår brådska. Vi tryckte hjertligt hans hand, ty äfven hans bjerta slog ju för Itallien och för dess hjeltemodige befriare. ,Evviva Pltalia! ropade jag ännu en gång till honom då vi i galopp sprängde öfver den lilla platåen och in i den skuggrika friska almskogen. ,Evviva Pltalia! horde vi honom svara. Ur klosterkyrkan ljödo grafsångens