— Är det sannt, Joyce? — Sannt! hvad, mitt barn? — Det jag nyss hörde tjenstfolket säga? — Hvad säga de? — Att kapten Lenison fört mamma med sig? Joyce utstötte, i stället för att svara, ett gällt skri och svigtade under tyngden af sin smärta. — Hvarföre bar han fört bort henne? frågade barnet; ville han döda henne med sin sabel? — Tyst, mitt barn, tyst! — Men jag vill återse mamma, lilla snälla Joyce, jag behöfver kyssa henne. När kommer hon tillbaka ? Joyce dolde ansigtet i sina händer, för att kunna bättre dölja sin smärta. Miss Carlyle kom nu smygande på tå in i rummet, och satte sig i en länstol. Hennes ansigte var blekt, nästan grönaktigt, förvridet af sorgen och ångern. — Må Gud vara barmhertig mot detta vanhedrade hus! mumlade hon med qväfd stämma. . Mellan klockan tolf och ett på natten kom rådman Harc hem, mycket glad till sinnes, och med hufvudet något öfverretadt genom starka libationer. Nio partier, som han vunnit på kortspel, hade dessutom bidragit till att göra honom vid godt lynne. Då ban väl kom in till sin hustru, skyndadt han sig att berätta, huru han i samma ögonblick han öpp: nade trädgårdsgrinden sett en med fyra hästar förspänd postchäs passera blixtsnabbt förbi. Han kunde icke utfundera tillade han, hvem som satt i vagnen eller hvart denna skull taga vägen så sent på natten.