— —— — — —— oleander, myrten och limonier gingo vi til trädgårdens vestliga ända och stodo inom nå gra minuter på en liven öppen platå. Jag trädde ut ända till randen at densamma. El svindel fattade mina sinnen. Hvad såg jag: Jag stod i paradiset och skädade de underbara kuster, som Luciter enligt legenden en gäng ryckte ned från himlen tör alt bilda sig ett eget rike på jorden, och otver hvilkas forlust Fralsaren grat tarar, som sedermera follo till jorden och sorvandsades ull de röda vinrankor som växa på Vesuvius, Jag skådade än åt ett, an ät ett annat häll; jag var alldeles icke i ständ att upptatta den stora rundmålmogen. Jag nedlade mig i graset och lat unna druckna blickar irra otver golten, otver öarne, ofver den grona af ollver bevaxta kusten och olver halvets skunrande andliosa spegel. Ur djupet rok Soltataras hellska ovatvelpol; meu en blick oumitaltade jag Neapolltanska Viken i hela dess utsträckwug trån Sorrento ull Cap Misene och golteu vid Gaela anda ull udden UWircello, Jag vetraktade den gudomliga staden och dess uppstigaude berg och palatser. Hvit låg 8:t uno blaud gronskan. Med tveune armar omtamnade jorden det skoua hatvet och på sin nogra hand bar bon blomstrande viuberg längt ut i vågorna medan på den vensura bvilade hvitglansaude alader. Lik en sfinx låg det klippiga Capri vid horisonten i vattnet och bevakade Golienportar. Bakom staden brusade vulkanen och understundom tögo gulstor olver nonom lika stjeruor, — Nedautor oss låg Neapels haltva sandgördel med dess palatser, dess marknadoplats af skepp, dess bviuninel af laudthus i vergen och utefter kusten; ofrverst tronade dot grönskande d:t Elmo emellan tvenne berg. ischias Vomero hojde sig likt en järte ur halvet i sjerran, omtgjordad al skog och med ett kalt hvnt hutvud. Småniugvw kunde vi på den ofantliga batsytan urskuja oarne, den ena efter den audra, och längt uti hatvet utstucko de klippbetäckta landtuddarne. Mina ögon förmådde lika litet att omfatta denna bilds herrlighet som jag nu är 1 stånd att skildra den. Min at hauryckning uppfyllda själ måtte i detta ögonblick ha återspeglat eig i mina ögon, ty munken betrakdado mig leende, i nPadre! utropade jag, jag skådar Paradiset! Hvad gören j har på denna Zeus .bron ? Våra ordensreglor äro stränga, svarade munken; , arbete, återhållsamhet och tystnad äro ordens tre grundsatser. Tio gånger om lagen, räknadt från klockan tre på morgonen, ira vi genom bön vår andakt i klosterkyrkan; se timmar som ligga deremellan tillbringar en hvar med studiet at andiiga skrifter i sin cell, eller med arbete i sin trädgård. Intet ord går öfver våra läppar. Tigande förtära vi i våra celler våra enkla måltider, hvilka vestå af en tunn soppa och i vatten kokade srönsaker och brod. Kött och vin är oss örbjudet; ej heller få vi vexla ett ord med varandra. Blott hvar fjortonde dag samlas vi till ett gemensamt samtal om andliga ting. Dessa samtal räcka några timmar och ega rum lär på denna plat-. Och j forloren ej förståndet af längtan fter den herrliga verid i hvilken j härifrån kåden ner? utropade min kamrat. , Hvad ar väl förmått er att fördraga sådana helveesqval? Det är vår själs kallelse som fört oss i lostret. Det är nu tjugonio år jag varit här ippe, och under dessa år har jag blott en sång varit i Neapel och en gång i Sorento. Ett kanonskott dånade. Ett andra och redje följde. Doft rullade dånet öfver Terral ——— ———— ——