— VV — — — —77 allt detta; men nu, då sakerna ledt till ett så förfärligt slut, nu måste ni lära känna sanningen. Alltsedan lady Isabel kom hit, har hon ständigt hört förbråelser för de utgifter hon förorsakat er. Hon beröfvades afven de obetydligaste och vanligaste saker, emedan man lät henne förstå, att ni ruinerade er för hennes skull. Till middagsbjudningen i går afton ville hon ha en ny hårklädsel, och ni, miss, hindrade henne från att skaffa sig en sådan. Ni sade till henne, att hennes man arbetade som en slaf för att bestrida detta slöseri, och ni vet nog, att det aldrig funnits någon mindre slösaktig hustru. Jag såg henne, miss, stå med ögonen genomdrankta af tårar och med sorgsenhet i själen. Hon var mild, god och ädel, och ni bragte henne till förtviflan! — Hvad har ni att svara, min syster? frågade Carlyle med djupt upprörd stämma. Miss Cornelia rörde sig ej ur fläcken och kunde icke få fram ett enda ord till sitt försvar. För första gången i hennes lefnad, fattades det henne ord. — Må Gud forläta er, Cornelia! suckade advokaten och lemnade rummet. Han gick ned till sitt. En röst inom honom sade, att hang hustru icke dödat sig. Han började tro, att hon irrade omkring i parken, ett rof för dyster nedslagenhet. Det var redan full dag, alla menniskor i huset voro på benen och tjenarne hade redan börjat med förrättandet af sina sysslor. Joyce hade, stödd af en öfvernaturlig kraft, lyckats satta foten på golfvet och hoppande begifva sig till sin. matmors kabinett. Hon sökte noga igenom hela rummet, hon vände upp och ned i alla lådor och gömmor, och upptäckte till sist i