AAAAAAAOO — stilla på en liten grön platå. På tvenne si dor innefattades platsen al stora lagerträd oci kastanjer, bland hvilka höga pinier, hka ofant liga svarta tjederbuskar, reste sig stilla oct allvarliga; på en annan sida hindrar en hög mur all utsigt. Denna mur tillhörde det un derbara klostret. Midt på densamma var er port, hvars hvalf visade qvarletvor af me delälderns arkitektur. Midt emot porten vai på ett portament af lava en marmortatla an. bragt och jag låste leende på densamma order: ÅIngen qvinna får vid straff att exkomwuniceras inträda här. Vi stego at hastarne. Föraren tog sadlarne at de avettigdjurens ryggar och utsträckte sig bredvid uom på jorden. Min kamrat drog på klocksträngen som hangde bredvid den gamla porten. Tjugo gånger hade han väl ringt, då slutligen en lucka öppnades midt på porten. En tousurerad munks karakteristiska ansigte vlickade emot oås. Öppna tor oss. ärevordige fader! ropade min reskamrat leende, NI ser alt jag är en främling och ingen donna; munkarnes hjertan skola ej komma i tara. Vi vilja blort se ert markvardiga kloter, om hvilket vi hört berattas så mycket underbart. Så lätt skulle dock vår önskan ej upplyllas. Ni måste först försäkra mig, signor-k, svarade munken inifrån, att icke nägot trunummer befinner sig i ert dällekapr. Jag svar7, ropade jag nu med den allvarsammaste min i verlden, att hvarken någon flicka eller fru befinner sig i värt säll-kkap. Vi kunna emellerud ej annat än beklaga att så icke är torhällandet. Då öppnades porten längsamt. Framför 088 stod klostrets portvaktare, en gubbe klada i den hvita yllna camaldolikäpan och med ka puschongen tillbakaslagen. V1i hade strängaste reglor, sade munken. Otver våra läppar kommer intet kott, intet ord och ingen kyss. Men man har sagt oss att er trädgård är ett paradis. Huru kan man i et paradis sakna qvinnor?X MM har rätt, signor, om ni kallar Camaldolis trädgård för ett paradis, svarade portvaktaren leende, men just derfore släppa vi ej in fruntimmer i vårt kloster. Betauk att redan förut här ett paradis gått förloradt genom en qvinna. Stigen in. Vi inträdde. Det var en liten skuggig gård, på ena sidan begränsad af byggnader och på de andra innefattad al ett tätt buskage, bestående af lager, kamelieträd och blommande oleanderbuskar. En andre munk trädde ut på gården, Portvaktaren förde oss till honom och sade att detta var den broder som skulle föra oss vidare och hvilken denna dag bade tillåtelse att tala. Dessa munkar ha sig eljest ålagd en beständig tystnad. Jag tilltalade honom på fransyska och han svarade vänligt: Vill ers excellens beundra utsig.en eller först svalka sig med en flaska vin trån vår klosterkållare? Jag längtar ju efter paradiset, padre mio, huru skulle jag då kunna först tänka på er klosterkällare, ehuru jag är öfvertygad att m nar fortraffliga sorter. Då torstår jag, sade munken, att ni är ongelsman. Denna gång bedrar ni er. Ni tror att vi äro engelsmån, emedan vi ej ge oss ro att Iricka. Åh, det skall ni få se! Låt bära en laska af ert röda sårevin till paradiset. Vi rlja der dricka Frälsarens tårar. Munken log välvilligt och uppdrog åt oortvaktaren att hemta en flaska rodt lacryum Christi ur klosterkallaren. Under dotändigt gröna ekar, emellan buskar af lager,