Ett Karthusianerkloster vid Neapel. På torget framför kungliga palatset i Neapel stodo en mängd hästoch åsnedrifvare, hvilka omgåfvo mig och min följeslagare med detta bedofvande skri, hvarvid man i Neapel måste vänja sig. Slutligen fingo vi tvenne starka hästar till vårt förfogande och deras halfnakne förare tratvade glad bredvid dem upplör gatan, hvilken går brant upp emot fästet S:t Emo, hvarmed(Neapels forne beherrskare höll sin hufvudstad under oket. Med hvarje steg vidgade sig utsigten öfver de hvita kustterasserna, öfver den blåa viken och olver de ur dess blåa spegel uppstigande teelikt sköna öarne. Det var ett oupphörligt skri, ett oändligt larm och tummel, ötverallt Garibaldiska soldater i alla slags umformer. Hogre upp blefvo gatorna ensammare och tystare, derefter visade sig istället för hus entoniga, gråa trädgårdsmurar, öfver hvilka oleanderbuskar vittade och palmerna höjde sina sköna hutvuden, sedan gick vägen forbi S:t Elmo. Nu låg staden med sitt tusenstämmiga buller bakom oss, i traf gick det öfver en grönskande ojemn slätt och sedan genom en tät skog af almar och ka-tanjer. Sedan vi passerat denna skog hollo vi AAAA OL ÅL TETEEETERSSERRINENN