Fran Utlandet. Det har länge visat sig, att inom Frankrike råder en kansla at beklamning, af en kanske omedveten oro, en sådan som brukar föregå annalkandet af ett okändt ondt. Denna oro har gifvit sig på mängahanda sätt tillkanna, och vi ha under någon tid haft att inregistrera det ena märkliga faktum efter det andra. Dessa förhållanden, hvilkas dragvidd man ej gerna ännu kan beräkna men som tyckas otvetydigt skola gitva anledning till en opposition mot regeringen och statschefen ej allenast inom representationen utan äfven bland den större massan, ba börjat alltmera bli föremål för uppmärksamhet och bland andra har äfven ,Iimes yttrat sig i ämnet. Ur dess artikel härom införa vi detta: Alltsedan det nya kejsaredomets upprättande i Frankrike har det aldrig sunniis någon tid, då folket längtat så eler. ett ord eller ett tecken från sin beherrskare som just nu. De, som bäst känna sina landsmäns tadkar, tala med en viss oro, som tynger på samfundet och uppfyller det med fruktan för något stundande ondt. En sådan känsla är icke underlig. Den visar sig alltid, då ett folk, som af natur eller vana eller politiskt förtryck är ur stånd att taga initiativet finner sig stå inför en stor svårighet och redlöst atvaktar den lösning, regeringen skall frambringa. Och när regeringen, antingen rutvande öfver någon djup plan, eller af vanhg forsigughet, eller at blow förvirring håller tillbaka den eftersökta hjelpen, genomtränges detta skygga samfund af en obestämd rörelse. Sådant är nu förhållandet. En mängd orsaker sträfvar nu att oroa Frankrike. Endast kejsarens klokhet i att erkänna den finansiela svärighetens storlek och afgilva försakran om dess minskande, genom att inkalla hr Fould i sitt råd lugnade farhågorna sistlidne höst, och nu, då verkan al denna vädjan till allmänheten börjar försvinna, lefver den gamla oron och ängslan åter upp. Tvenne ämnen sysselsätta nu mera än alla andra folkets uppmärksamhet. Det första är kejsarens italienska politik samt utsigterna för den sällsamma kampen mellan huset Bonaparte och presterskapet, som just satte detsamma upp på tronen. Det andra är landets fioansiela och merkantila ställning, som nu genomgår en hård prosningstid twilltölje at sloseriet under sista åren, kriget ij Amerika och äfven, såsom det påstås, handelelördraget med England. Det synes emellertid vara ett faktum, att oraklet länge nog varit tyst och att tiden ar inne för ett uttalande, som skall borttaga ovissheten under de två sista åren. Kej-arens orörlighet må härflyra af försigughet eller at något förherrskande råd, men den är utom tvifvel orsak till mycken oro och ej ringa lidande. De oundvikliga svårigheterna i närvarande stund äro allvarsamma nog, fastän vissa städer och distrikter vinna ofantligt genom det nya fördraget med England, men industrien i andra trakter har blifvit oroad och är ännu tryckt. Det amerikanska kriget förorsakar ett allmänt stillastående i bomullshandeln och minskar verksamheten i mänga andra brancher. Det är dersöre nödvändigt att vidtaga besparingar, tillfölje at de okloka utgitterna under förra åren. Till alla dessa orsaker till oro kommer nu tyvärr kejsarens besynnerliga overksambet i de italienska angesagenheterne, och den orubbliga tystnad, hvarmed han möter alla forsok att intränga i hans tankar. Frågan, huruvida markis Lavalette eller general Goyon skulle gifva vika den ene för den andre i Rom, påstås nu vara afgjord så, att — båda stanna qvar på sina poster; dock säges Lavalette i enskild audiens hos kejsaren hafva fått dennes löfte, att Goyon med det snaraste skall återkallas, ehuru man dock måste vänta tillsvidare, för att ej göra för mycket uppseende. — Redaktören: för tidningen: Courrier du Dimanche har nu, efter 43 dagars arrest och sedan han för an vec