i afseende på romerska frågans lösning. Om Lavalette än icke med bestämdhet kan sägas vara för Italiens enhet, tyckes han dock vara så pass hederlig karl, att han ej kan se, huru man säger ett och verkställer ett annat, d. v. s. huru man högt och salvelsefullt uttalar sig för Italiens bästa, men gör allt hvad i ens makt står att skada detta samma land. Betecknande är, att flera af de franska tid-Ä ningarne nu som bäst hålla på med att uppsätta en meritlista öfver Goyon, som tyckes skola göra det alldeles omöjligt för franska regeringen att behålla qvar i Rom en dylik herre, såframt hon nemligen sätter det ringaste värde på den allmänna meningens omdöme i Europa. Visserligen befinner sig general Goyons hustru, en rask och vacker qvinna, i Paris och har haft företräde hos Napoleon III, inför hvilken hon med qvinnans hela fintlighet plaiderat för sin mans sak; men man anser dock i allmänhet att hon misslyckats, fastän kejsaren ingalunda kan sägas vara bombfast för ett par vackra ögon. Det är omöjligt, att kunna ens med något sken af bestämdhet säga, åt hvilken sida, Lavalettes eller Goyons, segern kan komma att luta, ty Napoleon förråder hvarken med en blick eller ett ord sina tankar och man kan vara öfvertygad om, att en mängd verkande krafter äro satta i gång, för att förmå Napoleon hålla Goyon qvar. Bland andra nämnas kejsarinnan Eugenie sjelf, hvars smak för prester och jesuiter är bekant och som nu ingalunda lägger sina händer i kors för att bevara sin gunstling Goyon, hvilken vetat att tilifoga den at henne förhatade italienska regeringen så många djupa sår, ur hvilka det tillochmed ännu blöder. Vi kunna latt föreställa oss, hvilket tacksamt ämne för blifvande memoirförfattare och historiska romanskrifvaue alla de intriger, som nu spinnas omkring den alltid med mask på hand och för ansigtet sittande sfinxen, skola blitva; hvilken mängd af anecdotes secrötes, af små hofkabaler, af förtal och sqvaller på alla dessa mer eller mindre lysande seter, som höra till ordmngen för dagen vid n. v. franska hofvet och dess Åomnejd — och så det sekretaste kejserliga kabinettet, hvars väggar skulle, om de kunde tala, kanske kunna säga någonting ... allt detta skulle vara en förträfflig uppränning till en intrigkomedi i Scribes maner, Detta är det lilla, men bakom dessa eländiga hofintriger och kabaler, hvilka dock äro så oskiljaktiga från stora händelser, står ett helt folk, som med millioners tordönsstämma tordrar att man skall lyssna till billighet och rättvisa, att man ej skall längre tillåta hela provinser förhärjas, tredliga medborgare utplundras och gräsliga brott ostraffadt begås för en eländigs skull, hvilken folkets vilja fördrifvit från hans ärsda tron. Detta är det ena; men bakom intrigkomedierna mellan hofkulisserna se vi äfven skuggspelet af en vacklande presthierarki, från hvilken utspringer en massa tjenstandar, som veta att med skicklighet knyta och utspänna intrignäten, i hvilka de raskt fånga en mängd intressen, liksom myggen fastna i den blodsugande spindelns utspända nät. Denna presthierarki har skaffat sig ett kryphål in i den mäktige furstens eget hem, och makan, då hon hvilar vid hans sida, framhviskar efter jesuiternas diktamen hierarkiens önskningar. Det skall väl äfven en gång visa sig, hvilkendera af dessa båda mäktiga kämpar, folket eller presthydran, som skall draga till sig Napoleon och förmå honom fatta ett afgörande beslut. Vågskålen svänger ännu, men tiden skall nog sköta balancen, och det är Napoleons skyldighet, att för sin egen skull se till det hans vilja då ej är ett blott fjun på händelsernas våg. Ett är dock säkert: ett folks sjelfständighet och frihet äro mera värda än några herrsklystna presters fasthållande vid en verldslig makt, som ej är alls betingad i den kristna religionen, ty sjelfva Jesus iklädde sig en tjenares ringa skepelse och bar alldeles icke någon kyrkofurstes guldstickade tofflor eller purpurkåpa. Den med 32,000 man gjorda förminskningen af franska armen har gjort ett godt intrvck nå allmänheten. fastän man gerna