Han hade en gentlemans hällning och vi talade med honom såsom med en vår gelike. Barbara tänkte på kapten Thorn; eftersom hans namn icke uttalats inför mrs Hare, ville Barbara icke heller nu komma fram med det, och hennes mor måste åter vända sig till henne, för att kunna af henne få fram ett svar. — Säg mig, Barbara, hvad tänker du på? Ser du uti denna dröm, hvars uppkomst ingenting föranleder, en dyster profetia? Var säker derom, någon vigtig händelse stundar åter i afseende på detta förfärliga mord. — Ni vet väl, min mor, att jag icke tror på drömmar. Jag anser det vara den största orimlighet i verlden, att uti en dröm se förebud till någon stundande händelse. Men jag skulle gerna vilja veta om ni kan påminna er den persons ansigte, hvars åsyn i drömmen så mycket stört er sömn. — Jag skulle också vilja minnas, svarade mrs Hare och bröt af en bit af sitt rostade bröd. Men allt hvad jag mins är just, att han såg ut som en gentleman. — Var han lång till växten? ... Hade han svart hår? Mrs Hare skakade på hufvudet. — Jag upprepar ännu en gång, mitt barn, att hans anletsdrag utplånats ur mitt minne; jag vet ej, om han hade svart eller ljust hår. Det förefaller mig dock som om han var lång till växten, men han satt och Otway Bethel stod bakom honom. Jag tyckte, att Richard stod och gömde sig bakom dörren, darrande af fruktan för att den okände skulle få syn på honom då han gick ut; äfven jag darrade. Ah,