——— — hann mr Ashton så småningom upp sin kontkurrent i östra dömen, och den länga täflan, som uppväckt stort intresse inom byggnaden, slutades den 29 mars dermed att båda dömerna blefvo tärdiga snart sagdt på samma ud. Om man tager i betraktande att mr Ashton ej fick börja sitt arbete förrän sex veckor senare, är det således han som är segervinnare. For skyndsamheta skull sågade man sönder i småbitar den utmärkt starkt och väl uppförda ställningen i vestra dömen, hvars hvalfbågar mycket frestades af de tunga saker man från desamma nedfirade. Nu är allt så nära färdigt att det med litet extra arbete skulle kunna vara tullbordadt till den 15-april, ifall sådant vore behöfligt. Allt är nu vida längre framskridet än det var under motsvarande tid vid expositionen år 1851. Ingenting fortager nu effekten at domernas inre dekorering, hvilken med rätta framkallar det varmaste erkännande. Iuskriptionerna i hvita bokstäfver på blå grund rundtomkring taken i båda dömerna äro passande, ehuru vi tro att det är ett misstag att ha dem på latinska språket. Båda äro tagna trån första krönikeboken. Den omkring östra domen lyder: O Herre, rikedom och ära komma från dig och du regerar ötver alla; och i din hand är välde och makt; och i din hand står att upphöja. Kring vestra dömen läses: Din, o Herre, är högheten och makten och äran och segern och majestätet; ditt är allt som är i himlen och på jorden; ditt är riket, o Herre; du är upphöjd som herre olver allt. På de väggar som begränsa hvarje transsept äro äfven liknande lämpliga sentenser inskrifna. År 1851 voro atdelningarne för krigiska saker blott föga representerade. På den uden skulle krigets redskap, armstrongkanonen, perkussionsbomber af nästan obegränsad förstörelsekraft, jernpansrade skepp, minierefllor, — ty på Enfield-gevär hade man då ännu ej tänkt, — ha blifvit betraktade som ovälkomna gäster i en byggnad, der nationerna möttes blott sor vänskaplig taflan. Utställningen år 1851 skulle, så trodde man, förebåda en lång sera at fred mellan nationerna. De skulle sor framtiden blott sträfva för menskhghetens allmänna välfärd. Vid denna tid såg det verkligen också ut som skulle en sådan tid ändtligen inträffa, om ej i Europa så åtminstone i Förenta Staterna. Och under tiv korta är kan dock en sådan forändring ha inträdt i allmänna tänkesättet, att de klasser som innefatta landtoch rjovapen blifva nåstan bättre representerade än någon annan vid hela expositionen, — att den stora trofeen af Armstrong, stigande från de jernspiraler af hvilka hans kanoner smidas, upp till den färdiga kanonen, eller de artiklar, som åskådliggöra Enfields-gevärets tillverkning, skola betraktas med större intresse än någon gren af industrien som åskådliggör civilisationens och den materiela förkotrans framsteg: Det är dock ett enkelt faktum att ingen industriel konst har på de sista tio åren burit så rika frukter som de olika nationernas ansträngningar att upptäcka de lagar, hvilka leda till medmenniskors hastigare och säkrare förstöring. England har t. ex. vuxit från den vanliga muskötten till Enfieldrefflan, från 32till 300-pundiga kanoner, från tredäckare af trä, till stora svarta jernfregatter, af hvilka en enda skulle kunna besegra en hel kanalflotta. Det är ej troligt att främmande nationer vid expositionen skola visa mycket af sina verkliga framsteg i dessa afscenden, ty det hör till de kontinentala regeringarnes lynnen att hålla sådane saker så hemliga som möjligt. Engelsmännens samlingar inom dessa klasser (de äro till antalet elfva eller tolf) blir dock mycket