—————— — —— — Åh, det gör ingenting. Ni har således drömt om Richard ? — Icke mycket om Ricbard. Men hans frånvaro och omöjligheten för hans återkomst utgjorde alltid liksom den mörka grundbottnen för mina syner. Du minnes väl, Barbara, att Richard försäkrade oss den der natten, att det ej var han, som begått mordet, utan en annan. — Ja, jag kommer ihåg det. — Barbara, jag är öfvertygad om att han talade sannt. — Jag är liksom ni fullkomligt säker derom. — Jag frågade honom, som du mins, om Otway Bethel var mördaren, ty jag hyser alltjemt misstankar på honom, fastän de äro sväfvade och obestämda. Richard svarade, att det ej var Bethel utan en främling. Nåväl, Barbara! det föreföll mig i drömmen som om denne främling anlände till West Lynne, till detta hus, ända hit; vi talade med honom om mordet, såsom vi skulle kunnat tala med hvilken annan främling som helst: jag tyckte att vi voro säkra om att han var den verklige mördaren, men han nekade dertill. Han kastade skulden för brottet på Richard; och jag såg honom, ja, Barbara, jag såg honom hviska med Otway Bethel. Men huru skall jag väl kunna beskrifva den känsla af fasa, som både jag och du, Barbara, rönte i vår fruktan att han skulle lyckas bevisa sin oskuld och förkrossa Richard, sitt offer? Jag vaknade af min fruktan och förskräckelse. — Huru såg då denne främling ut? — Det kan jag verkligen icke säga. Minnet af hans anletsdrag utplånades på samma gång min dröm försvann.