emottagas ett visst antal flickor mellan 14 och 18 års ålder, för att, jemte ofning i läsving och skrifoing, lära hvarjehanda nyttigare handaslöjder, såväl i söm och stickning som i åtskilliga slags väfnad samt spånad af ull och lin; dertill hushållssysslor med bak, slagt, tvätt och hvad dertill hörer, jemto matlagning, för hvilket senare ändamål t. ex. 2:ne rätter mat kunde tillagas åt ett visst antal srämmande för hemtning, då fickorna skulle hafva hvar sin vecka i köket och hushållet. De färdiggjorda arbetena, såsom vätnad, söm och dylikt, skulle under hand eller på auktion försäljas, och dej inkasserade penningarne användas till att i någon mån bestrida skolans behofver, Såväl för detta ändamål som undervisningens största möjliga fullständighet skulle finare tvätt mottagas till handtering, likaså bakning af flera slags bröd, i bvilket fall flickorna skulle, i tur med hvarandra och till så stort antal som behötdes, deltaga i sysslorna. Anstalten skulle äfven ätaga sig sörfardigandet af drälls-, mattoch andra slags vätnader, samt söm och stickning; måhända ätven lagning af linne, eller, för att tala kort, allt hvad som i denna väg kunde medhinnas. Ändamålet vore, att för den tarfligare klassens flickobarn (vi inskränka oss ännu till dem) bereda tillfälle till inhemtande a! hvad som vore dem gagneligast, genom en undervisningsanstalt, i ofvannämnda anda, på det de icke må förspilla sin tid i sysslolöshet och deraf förfalla till lättja och laster, då den för dem farligaste åldern inträffar, och de antingen ej ha någon mor som letver, eller en sådan som ej kan uppfylla en mors pligter. I denna anstalt skulle de få till en början lära allt, hvad de antingen som pigor, hushållerskor eller egna husmödrar kunde ha af nöden, för att sedan med mera lätthet kunna förkofra sig i kännedomen om en sann qvinnas många sysslor på det hågen och sinnet måtte blifva väckt hos dem, att enligt den Högstes befallning och med Hans väl signelse anse arbetet som en pligt och den enda utvägen för den obemedlade qvinnan, att på ett ärligt och sedesamt sätt förtjena sitt bröd. Och på det icke alltför många skola öka det antal, som ligger samhället till last, är det en oeftergiflig pligt för den, som lärt att betrakta litvet från en betydelsefullare sida än den stora mängden, att i sin mån något verka för det uppväxande slägtet af qvinnokönet, ty det blir ej mycket af, om man blott talar om och med rysning fördömer lasten; men att söka göra så mycket vi kunna for densammas förekommande — är både klokt och rätt. Härtill fordras visserligen uppoffringar, men för vårt kön skall väl äfven någonting göras, då för männen göres så mycket, att mången fattig arbetskarls son kan, genom de undervisningsanstalter som för honom finnas att tillgå, samt de premier och stipendier, som den kloka välgörenheten lemnat åt den obemedlades son, blifva en duglig och nyttig medborgare i samhället. För den unga qvinnan har i detta afseende ännu ingenting gjorts. Johanna Maria Mellbin. Så långt den värda insändarinnan, och nekas kan ej, att hennes förslag är sortjen af uppmärksamhet, ty dess bringande til verkställighet skulle utan tvifvel afhugg: mycket ondt vid roten och i sin mån ej rin ga etäsja den smak för lättja och lastbar lefverne, som synbarligen börjar för stark utbreda sig inom samhället.