Isabel påminte sig nu, att kapten Lenison vid den tiden gick och gällde för att vara lifligt förälskad i miss Blanche Challoner, en förtjusande rjuttonårig flicka. — Men, återtog hon, mrs Vane har många gånger förebrått er denna böjelse. — Jag säger ej nej, afbröt ban, men hon förebrädde mig äfven att vara mera förälskad i en annan, och i det afser endet hade hon ej orätt. Nej, lady Isabel, det var icke Blanche Challoner, som jag önskade köra för, och det förvånade mig, att ni icke gissat bättre, tillade han och vände sitt ansigte mot henne. Lady Isabel kunde ej längre misstaga sig om betydelsen af hans ord. Lnisons upprörda stämma, den blick han fästade på henne, allt sade henne endast för väl sanna förhällandet. Blygselas rodnad färgade hennes kinder och hon vände bort hufvudet. — Låt oss glömma det förflutna, fortfor han; vi kunna ej göra det skedda ogjordt. Men vi hafva båda uppfört oss som barn. Om någonsin tvenne varelser blifvit skapade, för att förstå och äleka hvarandra, så är det ni och jag. Jag trodde förut, att mina känslor vore eder bekanta. Hans djerfva språk hade ända hittills gjort henne stum af förvåning; men vid åhörandet af dessa senare ord, höjde hon stolt hufvudet och ville ålägga honom tystnad. Men han fortfor utan att bli det ringaste förlägen. — Lady Isabel, utropade han, jag måste tala, jag måste säga er, hvad jag har på hjertat; sedan skall jag tiga, tiga för alltid. Förr skulle jag velat bekänna för er min kärlek. Hvad som afhöll mig derifrån, det var den kritiska belägen