ansigten dock vanligen hederliga londonerfysiogvomier dölja sig, genomvandra gatorna under sånger som låta högst främmande och besynnerligt. j Sista årets sång hette ÅThe Strand. Jag fruktar att läsaren ej får den bästa ide om den, ifall jag meddelar honom den första strofen: I wish, I was with Nancy — I do, I do! In the second floor For evermore To live and die with Nancy! Kärlek för evigt och en bostad i andra våningen af ett hus vid Strand i London — detta är mycket naivt och på samma gång mycket genialisk. Icke mindre originelt är det att erfara att det första som satte den älskandes hjerta i lågor var den unga flickans balmoralstöfvel, då hon hoppade öfver en rännsten i Strand — vin the Strand. Men melodien är mycket frisk och står i hög gunst i London. Af icke ringare vigt för gatumusiken äro gatupositiverna. De äro vida större och bättre än kontinentens. För en hel million af Londons innevånare äro de det enda som erinrar om orkester. De popularisera operornas omtyckta melodier och de få ansvara för att gatpojken i London blir i stånd att blåsa kantabilet ur Traviata sedan han slutat med the Strand. Positivspelarne äro män i gröna manchesterjackor och med bruna sydlänska anletsdrag. De äro köksvåningarnes förklarade älsklingar; och medan här och der från de öfra våningarne ett papper med några kopparmynt nedfaller, betalar konstsinnet I köket med naturaförplägning. Men bredvid alla dessa musikaliska njutningar böra vi ej förgäta det verksamma lifvets stämmor. Det ger sig tillkänna från gatan genom portklappen som ej felas på dörren till något hus 1 London. Knock and ring — klappa på och ring — äro de ord som i guldbokstäfver lysa ötver hvarje dörr. Men rör för Guds skull icke vid klocksträngen till venster — for servants — ty eljest tager man dig för en betjent och visar dig till köket, i stället för till salongen. Till höger är klocksträngen — for visitors —, alltså håll dig till höger ifall du är en gentleman. Akta dig äfven för portklappen. Detta är i en utlännings hand ett instrument, svårt att traktera. Och dock bedömer wan din karakter efter den virtuositet hvarmed du förstår att behandla det. Det angenämaste af alla gatuljud är postkarlens dubbelslag. Bref! heter det genom hela huset då detia slag förnimmes och som en elektrisk gnista löper det igenom alla hjertan, från den lilla tjensteflickans — ty äfven hon stackars barn har ett hjerta och föräldrar och vänner —, ända till den främmande gentlemannen som bor i öfversta våningen i furnished apartments Klockan åtta gör postmannen sin sista rond. När hans dubbelslag förklingat blir det allt tystare på den lilla gatan. Positiverna börja tiga, lärgossarnes pipor bli stomma, londonernattens lif drager sig till andra gladare qvarter. Här deremot slumrar London in, och det sista man hör är detta larm i fjerran som aldrig tiger och aldrig dör, detta ousande från man vet ej hvar, detta brus, liknande bafvete, hvilket fortfar att ljuda medan vi