—U—rss— —— Från Utlandet. Allas blickar äro ännu riktade på handelserna 1 Preussen, der man väntar viguga töljder al regeriugens sist vidtagna ätgärd att upplösa deputerade kammaren. De tyska udmingarue halva dock annu icke hunnit att kommentera denua regeringens handlng; men anucipauousvis ogillas den dock af såvål de uberala som de reaktionära organerna, emedan den är en oklok nandling och endast skall oka spänningen mellan regeringen och folket. I sjeltva de ofliciela kretsarne gillar man dock saken och later påsxina, att Kurhessiska och Schleswig-Holsteiuska frågorna nog skola bereda regeringen tillfalle att så opinionen med sig. Dessa båda frågor äro nemligen preussiska regeringens ständiga käpphästar, hvilka hon läter dansa fram på scenen, så tort man börjar bli orållg inom landet. Det är den stora mintarlyxen, mot hvilken allmänna meningen i landet synnerligast vänder sig; men denne älskar konungen och vill ej gora sig al med den. For aw kunna få behalla den, visar han på Slesvig, och blindheten hos folket har altulls visat sig alltid vara tillräckligt stor, tor ait regeringen kunnat tora det huru länge som heiv 1 denna riktning. Om samma bedrofliga gyckelspel med den allmänna menmngen atven nu skall tillgripas och lyckas, lä vi väl snart se. Det plakat, hvarigenom deputerade kammarens upplösning ullkannagats för de båda preussiska kamrarne har denna lydelse: Sedan finausministern på det mest ullmötesgående sätt utlotvat specialisering at 1863 ärs budget och anmodat deputerade kammaren om att på samma sätt komma honom ull mötes, antog denna det oaktadt Hagens andragande (om specialisering af redan 1862 års budget). Huru man än må bedöma kammarens ratt och beslutew matoriela betydelse, betecknar detta beslut likväl atgjordt den ställning. som huset har för afsigt att intaga till regeringen. Etter ett samvetsgrannt och allvarligt ötvervägande har ministersn kommit ull den ötvertygelsen, att den icke eger eu sådant förtroende inom huset, som är nödigt, för att kunna med gagn bevaka såderneslandets intressen. Denna ötvertygelse gjorde det till eu pligt for ministeren, att hos H. M:t joredraga sin afskedsansökan. Konungen bar i följande ordalag vägrat att emottaga densamma: Med anledning at statsministeriets gårdagsberätelse får jag tor detsamma ullkännagitva, att jag, på grund af den aktning, som detsamma åtnjuter hos den vältänkande delen at nationen, icke kan ingå på dess ansökan om atsked. Med betraktande af de skäl, som sformätt statsministeriet til dess atskedsanhållan, motser jag forslag om de vidare mått och steg, som det anser sig böra till råda mig, för att kunna fortfarande med nyt ta sköta sina embeten till statens val. Berlin den 9 mars 1862, Wilhelm. Statsministeriet har ansett det vara sir oafvisliga pligt, att underordna sig den aller högsta viljan och otverlägga om ytterligare åtgärder. Ministeren är gonomträngd af der ötvertygelsen, att endast en enig och tillite full samverkan uellan representationen och regeringen ofverensstämmer med monarkien: intresson. — Eitersom omröstningen i kamma rens möte den 6 dennes bevisar, att deu vilkor for ogonblicket ej finnes till, så ka ministeren forst och främst endast råda til att gora bruk af den i art. 51 kronan förbe hållna rättighet. I afseende härpå meddela ministeren den allerhögsta kungörelse, hvari genom deputerade kammaren upplöses oc herrehuset ajourneres. Den liberala , National-Zeitung offent liggor en förklaring från ett stort antal med