aft äfven riskera de 200 punden, ehuru han, om han sett någon möjlighet att lyckas, skulle gjort stora ansträngningar för att behälla skeppet. Ett jernskepp flyter tillfölje af dess form; tag lös en plåt från detsamma, och den sjunker. Foren och aktern af jernskepp äro döda vigter och uppbäras at skeppets midt. Hvarje gång som skutan stampar måste så ledes midskeppets fogningar ansträngas. Detta vore, sade han, en af orsakerna, hvarfore Harbinger på senare tiden blifvit så mycket skadadt, att det ej vidare kunde gå till sjös. Sockerlaster (och en sådan hade Harbinger innehaft), äro dessutom mycket skadliga för jernfartyg. Skadans vidd kunde ej hafva upptäckts utan att fartyget blifvit lagdt på sidan. Fel på jernfartyg kunna ej upptäckas från innersidan af fartyget utan mäste bedömas utifrån. Passagen mellan Algoa Bay och Simonds Bay är dessutom mycket svår. Hålet i fartygets botten var af ringa vigt i jemförelse med de andra skadorna, och dessa kunde ej ha blifvit lagade vid Simonds Bay, äfven om man lyckats ditsora fartyget, ty ehuru der finnes ett varf, finnes der likväl ingen docka. Assuradorernas advokat äter påstod av ingenting rättfärdigade kaptenens åtgärd att lemna skeppet. Läckan hade varit i djupaste delen af skeppet, men hade lätt kunnat stoppas. Han sade sig kunna genom ett vittne intyga att hålet varit tilltäppt med en träplugg, då vittnet vid ett tilltälle varit nere och sett det. Dessutom hade ej besigtningsmännen ansett att skeppet borde betraktas som helt och hållet förloradt, och sådant vore dock erforderligt innan kaptenen finge öfvergifva ett fartyg. Inga sprickor eller skador bade af besigtningsmännen anmärkts. I alla händelser hade man kunnat vidtaga sådana reparationer som tillåtit skeppet att under tebruari, då det i Algoa Bay är sommar och således vackert väder, göra en tre eller fyra dagars segling till Simonds Bay. Den 3:dje januari hade kaptenen skrifvit att reparationerna gått framåt, men sedan dess hade omständigheter inträffat som gjort att han ansett det skeppet måste betraktas som förloradt. Han hade sagt sig ha velat göra allt för att föra det hem, men det hade varit så skadadt under maskinerna, trodde han, att det ej kunde lemna hamnen. Det var derre tydligt att han funnit att skeppet hade några ohjelpliga fel och att han derföre beslutat lemna det åt sitt öde. Detta kunde visserligen vara mycket klokt om han såge blott på redarens bästa, men angick ej assuradörerna. Kaptenen hade ej rätt att öfvergifva skeppet, utan att hafva blifvit dertill rådd af besigtningsmännen. Då juryn sedermera sammanträdt och öfverlagt blef likväl deras dom gynnande för mr Lindsay, förmodligen på grund af Lloydsbesigtningsmannens bestämda utlåtande att kaptenen gjort sin skyldighet och att skeppet verkligen varit alldeles förloradt.