berusade blickar foljde de vackra qvinnornas rorelser i dansen. De voro sedan hvarje afton de första som kommo till och de sista som gingo ifrån denna förtrollande ort, hvarest de tyckte sig få en försmak af Mahomets paradis. Mabille grundlades år 1831 I spetsen härför stå vj, som mänga tro, en mängd aktie-egare; tvärtom, Mabille har aldrig tillbört mera än en familj, nemligen herrarne Mabille, far och söner, efter hvilka äfven trädgården fått sitt namn. Det är grundläggarens andre son, herr Victor Mabille, som denna förlustelseort har att tacka för sin nuvarande glans. Jag hade för en kort tid sedan någonting att uträtta hos herr Victor Mabille och jag blef då i tillfälle att se denne man, hvars namn är på allas läppar, och som ändå så få känna eller ens hört omtalas. Det är en ung man, mellan tretiotvå och tretiofem år, med svart lockigt hår, bleka ansigtsdrag, en melankolisk blick och ett fint leende; kortligen, han har ett lika så distingueradt som sympativäckande utseende. För att komplettera hang porträtt vill jag tillägga att han, liksom lord Byron och Walter Scott, är litet låghalt. Hela verlden har läst ett litet häfte poesier, kalladt: Cigarettes. Dessa poemer äro af Victor Mabille. Hans önskan lär ha varit att blifva advokat, men deremot uppreste sig hans far, hvilken ville att hans söner efter honom: skulle öfvertaga det verk han skapat. Det var under de första åren af Victor Mabilles regering som Mabilles balar erhöllo hvad inga publika baler i Paris förr haft, nemligen affischer. Detta var på sätt och vis att öppet tillkännagifva det Mabille var nog djerft att uppresa sig till en theatrarnes medtäflare. Så blef det äfven, ty liksom Paris förnämsta scener, fick det sina premiersujetter, sina celebriteter, sina extra representationer och sina — recensenter ; Mabille räknar icke mindre än tre olika slägtleder af märkvärdigheter, under sin tretioåriga tillvaro. Första slägtledet utgjordes af damerna: drottning Pomar, Rose Pompon, Panache, Clara Fontaine, Bachanal, Marie la Polkeuse och Celeste Mogador samt herrarne Pritchard, Tortillard och Chicard. Andra slägtledet bestod af damerna Frisette, Rigolette och Marionette samt herrarne Brididi, Chicard etc., och slutligen Tredje slägtled eller damerna ILEcureuil (ekorren), Jenny Vbirondelle (svalan) och Souris (råttan) samt herrarne X. J. 2 och ännu alltid Chicard. Chicard är evig. Det är nu i öfver tjuge ar som han dansat på Mabille. IIan är icke ännu trött, han dansar oupphörligt. Den dag då Chicard upphör att dansa, kan man lugnt begrafva honom, ty då är han död. Chicard är i hvardagslifvet köpman, han gör till och med ganska storartade affärer. Brididi, näst Chicard Mabilles outtröttligate dansör, är deremot fleurist. Han har sin verkstad på rue Saint Denis och förtjenar mycket pengar, men det oaktadt har han icke kunnat finna en hustru. I sin egenskap af handlande ville han naturligtvis gifta sig med en flicka af någon ansedd borgerlig familj, men så fort man erfarit att ban var den namnkunnige Brididi, ty ehurv väl han sjelf alltid bevarat denna hemlighet, har alltid någon afundsman förrådt den, har ban ständigt fått korgen. Brididi har tagit alla dessa afslag så djupt till sinnes att han numera icke dansar. Äfven Mabilles qvinliga utmärktheter ha sedan man först hörde deras pikanta namn ganomlefvat många öden. Rose Pompon, så kallad efter sin kärlek till rosor, ty hon bar alltid sådana, både på bröstet, i hatten och i handen, har dragit sig tillbaka till privatlifvet och lefver nu på sina räntor. Marie la Polkeuse har blifvit gift med en rik engelsman, och säges vara mycket bigott. Clara Fontaine, en studentinna från Quartier latin, namnkunnig för att ha varit den första som på Mabille införde polkan, är nu danslärarinna i bättre hus. LEcureuil har blifvit aktris. Celeste Mogador är i dag fru grefvinna Cåleste de Chabrillan, en dam, hvilken med samma lätthet för sin penna, som hon förut utförde sina entrechats. Utom hennes ryktbara memoirer bar hon äfven skrifvit två ganska lyckade romaner: Les voleurs dior och Sappho. Af alla dessa, det dansande Paris representanter, har dock ingens öde varit sorgligare än den stackars drottning Pomar6s. Hon, hvars skönhet och behag blifvit besjungna på vers och prosa, dog i lungsot, öfvergifven af alla, utom af sin väninna Celeste Mogador. Hon drog sin sista suck under det att rättstjenarne voro sysselsatta att bortföra hennes möbler för skuld. Bland Mabilles ryktbarheter intager äfven ka