Göteborg d. 14 Mars 1862. Operan. Representationen af Fra Diavolo i går afton gafs för nära fullt bus, och recettagaren, hr Meyer, helsades vid sitt inträde med lifliga applåder. Utförandet af Operan var, hvad samspelet beträffar, rätt ullfredsställande och vittnade om en flitig inöfning. Hvad deremot de enskilda partierna vidkommer, lemnade några bland dem mycket öfrigt att önska. Hr Meper som lorden och hr Hoffmeister som Lorenzo voro synbarligen icke här på sin plats, och hr Trausil var såsom markis mindre lycklig än som Fra Diavolo. M:ll Willman sjöng och spelte deremot Zerlinas parti rätt tillfredsställande. Körorna voro väl inolvade och bland ensemblenumren utmärkte sig qvintetten i 1:a akten. — Vi återkomma närmare till denna opera, sedan den uppförts oftare — och såsom vi hoppas tiil större belåtenhet än vid första representationen. Det blifvande cellsängelset i Uddevalla. Af de inkomna anbuden for uppforande af det beslutade cellsangelset i Uddevalla har kongl. fångvårdsstyrelsen antagit det af byggmästaren P. J. Kapp här i staden gjorda, upptagande en ersättningssumma af 76,000 rdr. Det är utan tvifvel den soliditet vid byggnaders uppforande, för hvilken hr R. gjort sig känd, som vällat att hans anbud antogs, oaktadt byggmästaren L. Johansson i Uddevalla med 7,300 rdr gått under hr Rapps anbud. Länets brandstodsbolag. Ötverstyrelsen för länets brandstodsbolag består under det brandstodsår, som i dag inträder, af iöljande personer: ösversten C. H. Nauckhoff, haåradshöfdingen A. Rosenqvist, konsuln W:m Taorburn, landtbrukaren Hans Engelke och hofrättskommissarien J. F. Frankenberg, med gastgifvaren Per Olsson i Grohed och landtbrukaren C. T. Pettersson i Herrestad såsom suppleanter. — Revisorer för samma år äro: assessoren J. Koch, kyrkoherden G. W. Carlsson och håradsskrifvaren J. W. Svedmark, med handl. B. J. Hasselgren och landtbrukaren J. A. Nilsson på Konungsberg våsom suppleanter. Göteborgs Vetenskapsoch Vitterhetssamhälle. Till Aftonbladet har en person, som kallar sig Tertius interveniens insändi följande, hvilket vi anse oss böra återgitva, helst andan i uppsatsen är moderat och allvarlig: — Med anledning af underrättelsen angående de täflingsskritter, hvilka blifvit inlemnade till Göteborgs vetenskapsoch vitterhetssamhälle samt det öde dessa rönt, vill jag, då detta samhälle synes vara oflicielt, säga några behjertansvärda ord till dess ledare och ett vänligt till de slagne kämpar — och anhåller derföre om rum i Altonbladet tör följande rader. Redan då jag förlidet år läste i tidningarne, att bemälde samhälle å sin sida blott angifvit ett täflingsämne: Konung Oscar I:s äreminne, föreföll mig detta väl besynnerhgt. Historiens dom öfver dodan man och sorgångna tidehvarf mognar långsamt till oväld och sanning. Jag betviflar icke, att konung Oscar för sin mångsidiga bildning, sina redliga afsigter, sin ädla samvetsgrannhet, siu outtröttliga arbetsamhet, sin omisskaänneliga tosterlandsoch menniskokärlek skall finna ett äradt rum i Sveriges framtida hätder. Men hans historia ligger dagen för nära. Den nurmast förgångna tidens svåreller olösta frågor måste i hans äreminne behandlas. Sannolikt finnes ingen författare, hvilken eger nog politisk och profetisk blick, för att lösa dem, enligt allas deras årigter, som skola bedöma hans insända insända täftingsskritt. Endast detta skälet måste dräpa henne, äfven om hon i logiskt eller språkligt hänseende skulle vara ej allenast oklanderlig, utan till och med snillrik. Följden blef ock synlig. Blott en täflande i obunden stil uppträdde. Sveriges utmärktare författare och litteratörer hade nog takt och sjelfbevarelse-instinkt för att inträda på en så slipprig arena; och den ende, som var nog menlös att träda inom skranket, blef ock ganska riktigt förbigången af de domare, hvilka, redan vid prisamnets bestämmande, tilltrodde sig kunna förutsäga framtidens utslag i fäderneslandets och mensklighetens vigtigaste fråga. Ins. har här antydt misstaget i valet at förra årets utsatta tätlingsämne. Den andra anmärkningen rörer förf. till den sattiges mödernaars!. Det heter om detta: samhället har i detta poem funnit renhet i känsla, djup