ledes, ej ett ord mera härom, utan låt oss återvända till frägan om tjenarne. Hvar äro de? — Jag har sagt er det, jag har skickat bort dem, emedan de voro mera till besvär än nytta. Vi ha redan fyra tjenare, och er hustru har med sig en högfärdig piga, hvilket gör inallas fem tjenare. Ni vet, att jag tänker bo qvar här. Denna sista underrättelse var för Carlyle ett åskslag. Han hade ända dittills alltid böjt sig under sin systers vilja, men han insåg nu, att det i hans nuvarande ställning vore bäst, om miss Carlyle ej bodde under samma tak med honom och hans hustru. — Men huru skall det då gå med ert eget hus? utbrast han. — Jag har hyrt ut det. De nya hyresgästerna ha just i dag flyttat in der. Jag har, såsom ni ser, Archibald, tagit mina försigtighetsmått. Ni kan icke jaga bort mig från East Lynne, såframt ni ej vill se er syster bo på gatan eller nödgas taga sin tillflykt till ett hotell för resande. Betänk dessutom, det är ju af finansiela skäl bäst, att vi bo tillsammans. Er hustru skall vara herrskarinnan, hon skall här inneha första rangen; men tror ni icke att jag kan befria henne från en mängd trakasserier och bråk, om jag hjelper henne med hushållet? Tror ni icke att hon sjelf, okunnig som hon måste vara i hushållsangelägenheter, skall bli förtjust öfver att ha mig hos sig, för att underlätta hennes besvär? Då frågan på detta sätt framställdes, kunde hon ej gerna annat än erhålla Carlyles gillande. Han hyste stort förtroende till sin systers omdöme och han hade dessutom