glänser ännu återskenet på himmelen, och redan drar sig ljusstrimman öfver åt östern, der hon snart åter i sin fulla prakt skall helsa skapelsens morgon. Känner du den hand, som emottager solen och leder henne till ro, när hon fulländat sitt lopp? Känner du den hand, som åter tänder den slocknade och låter henne ånyo begynna sin bana på himmelen ? Allfader hade tvenne trogna tjenare af det slägte, åt hvilket han förlänat evig ungdom, och när lyktan den första aftonen fullbordat sitt lopp, sade han till Amarik: åt din vård, min dotter, anförtror jag den sjunkande solen, Utsläck benne och far varligt med elden, att ingen skada sker.. — Och åter, när tiden kom att det skulle blifva morgon, sade han till Koit: min son, din befattning skall vara att tända lyktan och ställa henne i ordning till ett nytt kretslopp. — Troget utöfvade båda sina pligter, och ingen dag saknades! lyktan på himmelens hvalf, och när hon om vintern vandrar vid himmelens rand, slocknar hon tidigare om aftonen och begynner om morgonen senare sitt lopp; och när hon om våren väcker blommorna och fogelsången och under sommaren med sina heta strålar bringar frukterna till mognad, då unnas henne blott en kort stund till hvilan, och Ämarik öfverlemnar den slocknande omedelbart i handen åt Koit, som åter andas på henne ett nytt lif. Den sköna tid var nu kommen, när blommorna utslogo sina doftande kalkar och foglar och meniskor med sånger fyllde rymden under Ilmarinens tält. Då sägo Koit och Ämarik för djupt i hvarandras bruna ) ögon, och när den slocknande solen gick ur hennes hand i hans, trycktes hand i hand, och bådas läppar berörde hvarandra. Men ett öga, som aldrig slutes, hade dock märkt hvad som tilldrog sig i det förborgade under midnattens stillhet, och dagen derpå kallade den Gamle båda inför sig och sade: jag är tillfreds med det sätt, hvarpå I förrättat eder tjenst, och önskar att I mån blifva fullkomligt lyckliga. Så egen då hvarandra och besörjen framdeles eder tjenst som man och hustru. Och båda svarade med en mun: Fader, stör icke vår glädje! Låt oss evigt förblifva brudgum och brud, ty i denna förbindelse ba vi funDit vår sällhet. Endast då är kärleken evigt ung och ny. Och den gamle biföll deras bön och välsignade deras beslut. Blott en gång om året under fyra veckor mötas båda vid midnattstid, och när Amarik lägger den slocknande solen i sin älskares hand, följer derpå en handtryckning och en kyss, och Ämariks kinder rodna och afspegla sig rosenröda på himmelen, tills Koit tänder lyktan åter och det gula skenet på himmelen bebådar den uppgående solen. Vid det festliga mötet smyckar allt ännu den Gamle sina ängar med dv skönaste blommor, och näktergalarne ropa skämtunde till den vid Koits bröst för länge drojande Ämarik: laisk tudruk! laisk tudruk! Öpik !77) ) Söetra rarva filmad (bruna ögon, som stammen af vinbärsbusken) äro hos esterne ett hufvudvilkor för skönbeten. X) En härmning af näktergalens qvitter; ordagrannt: Lata flicka! Lata flicka! Natten lång! (Laiska tytär! Yö pitkå!) — eller Yön-piika, nattflicka.