AGH.P AA IIvarjehanda. Om konungens uniform yttrar sig Skara nya Tidning på följande sätt: Konungens uniform utgöres af krona och mantel, hvartill höra spira och svärd vid de högtidligaste tillfällen. Men alldenstund en sådan drägt blefve något obeqvämlig att ofta begagna, ser man konungar oftast klädda i åtskilliga embetsmäns uniformer, nästan alltid i militära. Vi hafva till och med aldrig sett eller hört en konung vara klädd i en domares drägt, än mindre i prestdrägt. Och likväl vore en presteller domaredrågt på en konung i sjelfva verket icke orimligare, än militärdrägten, ty konungen var från början på en gång högste prest, högste domare och högste krigsanförare — och han är ännu icke stort annat. Någon gång lärer vår nu regerande konung kläda sig alldeles civilt, och konung Oskar såsom kronprins sågs mer än en gång vid besök i Upsala kladd i universitetets uniform; men militärdrägten är den, hvilken svenske kungen merändels bär. Vi kunna ej rätt förstå orsaken härtill, om det ej är den, att Sverige varit en gammal krigsoch eröfringsmonarki. Men den gamla tiden har nu efterföljts af de fredliga yrkenas tid, och tillfällen torde derför snart komma, då en svensk konung kläder sig i annan drägt är krigarens, ehuru vi knappt i våra dagar våga förvänta att nagon gång få se honom i den presterliga. Stackars Skara Tidning med sina päfliga åsigter, som ej kan ha hopp som att få sv en så glädjande syn om vår ståtlige Konung — i prestedrägt. Amerikanska Generaler. En korresp. från Washington till ÅAusbg. Allg. Zeit. meddelar några biografiska notiser om de amerikanska härförare, hvilka kämpade mot hvarandra i slaget vid Somerset i Kentucky. De upplysningar som här komma i dagen äro betecknande för de amerikanska förhållandena och specielt för de militäriska; men egentliga orsaken till att korrespondenten inlåter sig på en detaljerad beskrifning om denna obetydliga träffning tycks dock vara den, att lemna ett bevis på att tyskarne under alla himmelsstreck och i alla verldsdelar äro sig lika. De engelska-amerikanska bladen ha nemligen varit perfida nog att tillskrifva divisionsgeneralen Thomas äran af segern, medan det naturligtvis varit divisionsgeneralen Schöpff, en infödd tysk, som genom sitt mod, sin tapperhet och rådighet bidragit till den lyckliga utgången af striden. När allt kommer rundt har nemligen general Schöpffs vagga stått i Tyskland, hvar uppgifves likväl ej, och ejbeller känner man mera om generalens lif i Europa än att han, enligt hvad som ryktesvis förmäles, skall ha deltagit i ungerska revolutionen, efter hvars undertryckande han åtföljde general Bem till Turkiet. Om han likasom denne på samma gång han bytte om fäderneslandet äfven bytte om tro omförmäles ej, men efter Bems död tyckes han ha funnit sig mindre väl ibland sin mubamedanska omgifvning, och han beslöt derföre likt så många andra före honom att skapa sig en framtid i det fria Amerika. Att börja med var denna framtid ej synnerligt ljus; han började i mycket lågt stånd och blef kusk hos en gammal hederlig dame i Brooklyn (vid Newyork) hvilken emellertid så rikligt sörjde för hans materielu förnödenheter, att han då och då kunde erbjuda någon uthungrad olycksbroder från Europa en god måltid. Från denna ansprakalösa ställning i samhället avancerade Sehopff upp till att blifva portier i ett hotell i Newyork, en befattning som för öfrigt enligt Yankecbegrepp ( har något vanhederligt med sig, likasom dagens historia äfven vet att förtalja om en general, hvilken började som vedsagare och på lediga stunder sysselsatte sig med den eljest negrer förbehållda befattningen att bryta ostron. Om en öfverste och hans adjutant berättas, att do en gång sysselsatte sig med så fredliga göromål som att raka folk, och Schöpffs första anställning i Wasbington var just heller ej af krigisk natur. Han