En besynnerlig söljd uf erkehertigens på städda pretentioner på mexicanska thronen ir den, säger man, att en viss kallsinnighet uppstått emellan Österrike och Spanien, hvilka länder förut stått i ett så förträffligt förhållande till hvarandra. I betraktande af Spaniens gam: la förbindelse med Mexico samt af det stora antal bourboner som för närvarande äro utan plats och för hvilka en transatlantisk thron just skulle vara en acqvisition, tycker man det i Madrid vara hårat att dessas anspråk cj hafva företräde, och att general Prim, hjelten vid Cartellejos, hvilken af sina landsmän anses som nutidens störste fältherre, skulle ha begifvit sig hela den långa vägen till Mexico för att strida för en Habsburgare, då det finnes så många förtjenstfulla furstar på närmare håll som behöfva försörjas. Detta kan naturligtvis ej ske på annat sätt än att nägot folk tvingas böja nacken under bourbonernas såsom man vet ej serdeles lätta ok. Har man t. ex cj drottning I-abellas svåger, Don Enrique och hennes kusin, Don Sebastian samt dessutom åtskilliga afsatta bourboner från Neapel och Parma, för hvilkas hufvuden ifrågavarande krona skulle passa? Det är visserligen sannt, att Spanien afsvurit alla sjelfviska afsigter med interventionen i Mexico, men på den tiden hade man ej framstillt ideen att uppsätta en främmande furste på detta lands thron. Och sålunda har sympati och cnighet, hvilken någon tid egt rum mellan Österrike och Spanien och förmodligen varit grundad få öfrerensstämmelsen i önskningar och känslor med afseende på de italienska affärerna samt i synnerhet på de romerska och neapolitanska — till en viss grad försvunnit och blifvit eftertrådd af litet misstänksamma blickar och en något sötsur vänskap