lvarjehanda. En menageri historia. Frän Köln berättas: Nyligen tilldrog sig i Kreuzbergska menageriet härstädes en tragikomisk scene. Den derstädes befintliga dvergelefanten bemärkte en i närheten stående med åtskilliga matvaror fylld korg. Ian teg sig den friheten att närma sig densamma, och slukade, till ej ringa bestörtning för korgens egarinna, dess mnehäll, utan att i sin måltid låta störa sig af de rikliga knuffningar och puffningar som tilldelades honom. En annan händelse, hvilken tilldrog sig i det berömda menageriet hade allvarsammare följder. Kanske af en ren tillfällighet bortdrogs den vägg som skiljer den stora kungstigren från hans granne, en ståtlig svart björn. Tigern störtade sig ögonblickligt på björnen och fattade honom så våldsamt vid strupen, att han knappast åter kunde släppa sitt tag. De tillstädesvarande åskådarne grepos af den största förskräckelse ; flera trodde att någon af de vilda bestarne sluppit fri, andra förmodade att elden vore lös, emedan negern, djurens vaktare, af alla krafter skrek efter vatten, för att genom ett douschbad söka åtskilja djuren. Inom en minuts förlopp var hela första platsen liksom rensopad, ingen enda åskådare fanns qvar, och man pastår till och med att herrarne, hvilka dock vid ett dylikt tillfälle borde uppträda såsom naturliga beskyddare för det svagare könet, med få undantag voro de första hvilka sökte komma undan, i thy att de, förgåtande sina ridderliga pligter, lemnade damerna i sticket och och flydde öfver planken till andra och tredje platserna. Under den allmänna villervallan hade man förgäfves såväl genom öfvergjutande med kallt vatten som genom stryk försökt förmå tigern släppa sitt rof, hvilket först skedde sedan man lyckats få en tjock stång emellan tigerns tänder, med tillhjelp af hvilken man bände isär dem. Men i samma ögonblick foro båda djuren högt upp i luften; tigern fattade dock björnen ånyo i nacken och kastade honom under sig; samtidigt härmed hörde man ett misstänkt knakande, liksom om en halsknota blifvit afbiten. Med stora ansträngningar lyckades man slutligen att åtskilja de båda fienderna och skjuta skiljoväggen emellan dem. Den skada som blifvit bjölnen tillfogad är af lifsfarlig beskaffenhet och man tviflar på att han skall kunna komma till sig. Den för tillfället i menageriet närvarande publiken var ej utsatt för den minsta fara; några behjertade män hade stannat qvar för att åse den på sätt och vis intressanta striden, och då de som förut hals öfver hufvud begifvit sig på flykten funno att de qvarvarande ej blifvit uppätna, trädde de så småningom åter närmare.