Mensklighet och menniskovärde. Monstrum horrendum, informe, ingens, eui lumen ademptum. Virgilius. Mina herrar och damer! Låtom oss eftertänka: huru många äro menniskorna? Palmblad påstod dem vara omkring ett tusen millioner; låtom oss taga bort millionerna, så att endast det der tusentalet qvarstår, så komma vi kanske verkligheten närmare. Men har väl då pesten gätt öfver jorden, eller det allt fördränkande hafvet öfver sina bräddar? Nej visst icke. Låtom oss oftertänka: hvilka varelser äro menniskor? Erfarenheten afgöre. Om jag med oförtröttad flit arbetar för mitt ekonomiska välstånd, så är jag en riktig myra; tar jag deremot dagen, som han kommer, och i all blygsamhet ofverlemnar äran och modan af allt arbete åt andra, är och förblir jag inför menskligheten — det der tusentalet — en lat-hun d, som kanske får skatta 5 rdr rmt för titeln. Lefver jag nyktert ,vid min flaska vatten, är jag ett murmeldjur, oder so etwas; tager jag mig en tår på tand, är jag gudnås en fyllkaja. Kommer jag om nyärsdagarne med obetalda räkningar till förnäma kunder, som ej vilja betala, hör jag bestämdt till björnslägtet; lefver jag å la mode och besväras af sädana nyärsvisiter, är jag ett lejon. Innehar jag högsta platsen inom min krets, är jag det högsta hönset i korgen; hvarom icke, är jag ett höns på lägre pinne. Stoltserar jag ötver mitt eget jag samt anser mitt ojemförligt högre än andras, är jag en påfogel; gör jag motsatsen, så är jag en kameleont, som vänder kappan efter vinden, eller har jag en riktig hundnatur, genast 5 rdr rmt. llyser jag beräkningar och biafsigter med mitt göra och låta, är jag en räf; är jag åter godtrogen, så är jag en gås eller på sin höjd ett får. Harjag snille, är jag ett under-djur; är jag dum, så är jag en åsna. Vill jag säga min flamma en artighet, så duger det ej att säga menniska, t. ex. du är en älskvärd menniska — det der menniska är ju riktigt ovett? — icke heller gudinna — det är urmodigt — nej bättre opp: hon är en dufva, en bind, en gazell — allt utom menniska. Sägen mig nu mina herrar och damer: huru många menniskorna äro. Vi antogo nyss ett antal af ett tusen, vi antogo blott och troligen är hela summan — — 0. Diogenes sökte menniskor med ljus och lykta; men sökte förgäfves. Vi finna, att om Diogenes lefde nu, då Åupplysningen gjort så stora framsteg, och med dessa istället för lyktan började söka, skulle han söka lika förgäfves. Verlden är en handelsbod. Fädren köpte ära på slagfältet och i studerkammaren, vi sälja arfvet för att få ränta på varan; men namnet menniska vill ingen köpa —varan är förlegad, — kastom den då i glömskans skräpkammare. Tagom af oss våra hattar för våra hundar och föraktom oss sjelfva; födom väl våra mopsar och låtom våra s.k. medmenniskor dö af hunger, ty hunden är aktningsvärd nog att vara hund; men menniskan är icke menniska ; menniskoslägtet det så kallade nemligen — är ett menageri. Ja hvem skulle väl vilja vara menniska, det är rent af en skam att höra till folket! ——e——