—— — —— ———— — ste känslor. Det är skamligt! det är skändligt! fortfor han, och j ären alla ovärdiga att benämnas engelsmän! Derpå bjöd han lady Isabel sin arm och tillade: — Kom, mylady; jag skall sedan vända tillbaka hit och ensam komma öfverens med de här karlarne. Men Isabel stod orörlig och stum, och vägrade att gå. Hvad hon nyss fått veta hade djupt smärtat henne; hon förstod, att bennes far gjort alla dessa menniskor orätt, som nu omgåfvo henne, och hon kunde ej besluta sig för att gå derifrån, utan att lemna dem bevis af sitt deltagande. Men detta var svårt; blygseln och fruktan kom henne att ömsom rodna och blekna. Hon konde ej få fram ett enda ord. Slutligen stammade hon, med en yttersta ansträngning undertryckande sin rörelse: — Jag är alldeles tröstlös! Stora tårar sipprade härvid fram ur hennes ögon. — Jag kände ej till allt det här, fortfor hon, ty min far talade aldrig med mig om sina affårer. Jag tror, att jag sjelf ar bragt till fattigdom: om jag egde någonting, skulle jag skynda att dela det emellan eder alla. Om min ställning någonsin förbättras, om jag kommer i besittning af någon förmögenhet skall jag genast betala allt hvad j hafven att fordra af min aflidne far. Allt! det stackars barnet anade föga hvad detta ord innebar. Dock, sådana löften, afgifna i dylika ögonblick, skulle ej kunna ba någon vigt. Af alla de fordringsegare, som voro der församlade, fanns ingen enda, som icke var djupt rörd vid åsynen af denna så diupa smärta, af denna stora olycka. Carlyle skyndade att förs bort deu unga sliec