Vinter och Vär. När värsole varma strålar Nyss aflyft vintrens slöja, Hur mörk och liflös tycks oss jorden vara! Än blomstrens väna skålar I svarta mullen dröja Och larven gömmer yrfätes granna skara Men ack! vår syn bedrager! Ej lifvet slumrar mera: Det verkar tyst — med kraft att klippan språnga. Snart syns i morgondager En blomma — snart och flera: Och gyllne fjärlar fram ur puppan tränga. Så har och menskans hjerta Sin vinter sina vårar, Sin dvalas tid och ljufva blomningsstunden Af glädje och af smärta, Af löjen och af tårar Dess törnbesädda rosenkrans är bunden, (M. n. A)