aTätt att ösversockra de bittra ord han förut uttalat. Uppsatsen lyder så här: Fruntimmer och klockor skola, efter hvad som påstås, hafva den största likhet med hvarandra. Fruntimmer och klockor hör man på långt håll; fruntimmer och klockor äro aj af den hårdaste metall; fruntimmer och klockor gifva ofta menniskotanken en högre lyftning; fruntimmer ech klockor ljuda ofta länge efteråt. Lyssna bara! hvilket larm och oväsen i huset der borta; den goda frun är utom sig; vreden vanställer hennes vackra drag, den hulda qvinlighetens genius flyr skygg undan och knabunden kryper under soffan. Hennes man har nekat henne penningar till tre balklädningar — nu rasar hon vildt i huset och äkta mannen kryper genom bakporten in i Endrägten, så beter hang klubb, dit inga qvinnor få tillträde. Den gode mannen har gift sig med en stormklocka Se der åter den fromma frun — hvarje Söndag, kl. 10 på f. m. och e. m. kl. 3, går hon till kyrkan för att sjunga psalmer och höra på prosten; från kl. 8 på morgonen till kl. o på qvällen förtalar hon sina bästa vänner; men dock gäller hon i verlden såsom en god, kristligt siunad fru, men är ingenting annat än en kall bönklocka. KInner du, käre läsare, sådana damer, som falla i vanmakt när de gå förbi ett starkt doftande ncjlikeständ, och smälta i tårar när mannen anmodar dem om att någon gåäng gå i köket, hvilka först måste hafva charaden löst, innan de sv om det skrikande barnet, och äro fulla af koketteri och nycker? De äro bräckliga varelser, de äro glasklockor. Hvilka kunna de damer vara, som rusa stolta fram med ett högfärdigt väsende, med förakt skådande ned på det simpla packet, liksom ett torn blickar ned på det anspråkslösa boningshusen, som äro byggda, äfven de, af sten och träd, men äro behagligare, varmare och nyttigare? De äro tornklockor, som städse fordra att man ekall skåda upp och rätta sig efter dem, om man också hade den bästa kronometer i åckan. Känner du dessa urartade varelser, bog hvilka den qvinliga skönhetens förtrollning endast är ett förvillande omhölje för lastens derunder dolda benrangel, hvilka örifva ett ogudaktigt spel med de heligaste känslor — ve den som råkar i deras hander! De äro klockorna, hvilka ringa för delinfventen, som ledes till afrättsplatsen. Men oe der, dessa qvinnor — de blanda ej. de kokettera ej, de synas icke utan äro verkligen hvad de skola vara; de älska sina män. sina barn och huslighet; de äro männärnas skyddsenglar och likna vägguret i det trefna hemmet. — st. Savoxyens adelsmän äro jemmerligen fattige. Då Napole7n för första gången besökte landet, appvaktades han af en mängd adelsmän på det praktfullaste sätt utstyrde och prydde. Regenten etirade sin förundran öfver denna lyx i kläder. artill en adelsman svarade: vi trodde oss öra göra, hvad vi ansägo oss skyldige till, buru vi visserligen äro skyldige för det vi gjordt. Sorgligt öde. Dagen efter Carl Johans oegrasningsdag blåste det förfärligt i Stockholm. Ivenne bekanta möttes på Norrbro, hvarvid den ne med handen fasthällande sin hatt, yttrade: Ett fasligt väder! — Ja! svarade din andre, bade det i vår varit ett sådant hHerrang Läg..Sm R.