e filosofi-ka uppsatser, som slutligen ett vidyttigare arbete neuligen: Elementarkuri Psychologien. Det var en svår uppgift, han vär föresatt Big; huruvida ban här lyckades oppsylla alla de fordringar, hvilka på en sålan lärobok göras, derom vågar jag icke yttra något eget omdöme; säkert är dock, att ntaf de flera försök, som inom vårt land blifvit gjorda, sakkunniga domare förklarat Tranas i flera afseenden vara det förtjenstfulläste. Åt Fuososien egnade han således sina första krafter; men ehuru han väl aldrig blet denna sin första kärlek otrogen, både insåg och erkände han vid mognare år, att mycket af den förföriska glans, hvari han sett henne stråla, och den makt, hvarmed hon synts ho now kunna beherrska allt, dock varit ett verk at hans egen, i sig visserligen berömvärda, ungdomliga entusiasm och värme. På senare tider drog honom hans håg åt det theologi-ka området ; ditåt vände sig äfven numera hans egentliga studier, med hvilka han i-ynnerhet och med stor framgång omfattade Nya Testamentets exegetik. Frubterna derar framlade han såväl uti utgifna aforismer som uti en skrift: Epistole ad Galatas panuling expositio, hvilken befunnits vara ai sådan beskaffenhet, att den äfven i utlandet tillvunnit sig en berömmande uppmärksamhet. I sammanhang med dessa studier samt med hans beslut att år 1857 invigas till det Heliga Predikoembetet stodo hans önskningar att framgent få egna sig åt kyrkans tjenat. Hans oförminskade såväl kroppssom -jäl-kraster gåtvo äfven anledning att hoppas på ännu en lång fortsättning al hans verksamma lif inom detta nya område, helst ban redan förut såsom ledamot af konsistorium och examinator i Pastoral-examen haft tilltälle taga kännedom om och fatta intresse för kyrkliga angelägenheter. Dock — dessa planer och dessa förhoppningar blefvo plötsligt gäckade. Den 11 sistl. Mars efter en kortare tids sjukdom träffades han af döden, efterlemnande en sörjande enka, Ulrica Charlotta, född Leffler, jemte 5 minderå:iga barn. I sin offentliga verksamhet utmärkte sig Trana såsom konsistoriiledamot för en stor eamvetsgrannhet, samt en viss försigtighet och betänksamhet; men tillika för en orubblighet, som gjorde, att då han en gång fattat ett beslut, det dervid måste blifva. Men afven med erkännande af, att han med sin klarhet i uppfattningen, sin sakkännedom och erfarenhet med rätta erhållit de bästa vitsord såsom konsistorial, synes dock åtminstore på senare åren hans verksamhet hafvudsakligen hafva varit riktad på Läroverket. Det är också på det fältet, han skurit sina skonasta lagrar. Hans klarhet i förståndet, logiska skärpa i tankegången, redighet och noggrannhet i framstallningen. i hvilken älven sramlyste en viss lätthet och behag i formen, en förmåga att intressera och göra ämnet lif vande, ailt detta i förening gjorde honom till utmärkt pedagog. Åi detta yrke hade han från ungdomen egnat sig, och deruti förvärtvat eig en rik skatt utaf erfarenhet; hvilken han både sjelf egde förmåga att för sig göra fruktbärande, och hvaraf äfven detta läroverk isynnerbet då fick draga full fördel, när upprepade gånger den närmaste ledningen derutaf, dels genom kamraters och embetsbröders förtroende, dels genom konungens förordnande åt honom, i egenskap af rektor, var uppdragen. Bryd-am var på den tiden svenska lärorerkens ställning. Det gamla undervisningsväsendet skulle torändras; mycket som genom tradition och vana blitvit för mången kärt, skulle bortkastas, och annat nytt, måjligen löftesrikt, men ännu opröfvadt dit insättas; det var ett experiment och ett ganska storartadt; det gällde en vigtig del af den uppväxande svenska ungdomens bildning och utveckling. Detta under hans företrädare påbörjade reorganisationsarbete blef det nu Tranas uppgift att fullfölja, och att allt härstädes ganska väl lyckades, derutaf måste förtjensten i väsendtlig mån tillskrifvas honom, hans praktiska skicklighet och pdagogiska insigt; likasom allt framgent han under sin rektorsbefattning förvärfvade sig de råttmätigaste anspråk uppå och äfven tillvann gig tacksam erkänsla och aktning. Väl ädet vannt att för dem, som vi ja öfva sin skarpsinnighet uppå att uppsöka medmenniskors fel, hans lifliga lynne och bestämda vilja stundom kunde göra mödan lätt uog; men de, som glädjas öfver, att finna en ihärdighet, som aldrig gaf vika, ett nit, som aldrig tröttades, en trohet som aldrig svek, en fasthet, som icke lät sig böjas och en vak-amhet som öfver-åg alt; de hvilka sätta något värde uppå en man, som med den fullkomh gaste sjolsuppoffring egnar hela sitt liss verksamhet åt sma pligter, de böra med den djunaste hömaktnins förvara minnet utaf Trana. — — ct Fr UU Ft sa OO —