dem, utan endast för att med egna ogon öfvertyga fig om att äfven furstar äta precis som alla andra menniskor. Men detta är nu längesedan en känd sak, och derföre hålles icke numera någon öppen taflel. Att äta middag klockan tre är emellertid om vintren nog sent, och de furstliga skulle ändå gerna vilja gå till bords medan det ännu är dager. Häröfver anställdes nu stor rådplägning bland boftjenstemännen. En ung hofman, som ännu icke var invigd i hofsederna, föreslog att man skulle säga till åt de furstliga, att de borde äta middag klockan två eller sist half tre. Den unge fursten, som hade varit hans lekkamrat, skulle säkert göra det som vore rättast, om man blott upplyste honom om hvad rättast vore. Med allmänt och och bögljudt mottogs missnöje detta förslag af de öfriga hofmännen, och från alla håll ropades att det var ett statsfarligt projekt, och att man icke kunde veta hvart det skulle leda, om man försökte att upphäfva den gamla, öfliga ordningen. En gammal Öfverbof-, eller jag mins ej huru hans titel egentligen var, som alltid brukade taga sig en pris då han sade någonting förnuftigt, och det gjorde han minst hvar femte minut, tog sig nu en dubbelpris och sade: det har alltid förefallit mig synnerligen arrogant af de lärde, att de tilltro gig kunna bestämma tiden efter solens lopp. Hvem tillhör det då egentligen att styra och beherrska tiden? Är det de lärde, är det solen, eller är det oss? Lätom oss gripa i tyglarne, mine herrar, så länge det ännu är tid; låtom oss taga våra uråldriga rättigheter i anspråk. Wi, endast vi hafva rätt att bestämma hvad tiden lider! När detta tal var slutadt, bjöd han sina ahörare, den ene efter den andre en pris; de enuaade och nickade bifall. Härefter uppkallades stadens samtlige tornväktare och erhöllo befallning att under följande natt i största tysthet — för att icke väcka uppseende, hvilket man i bildade länder ogerna gör — föra alla tornur i staden en timme framåt. Ingen märkte minsta grand af det stora framsteg man hade gjort under natten och i sömnen; endast skyltvakterne funno det obegripligt alt de aslöstes så hastigt, men de hade naturligtvis ingenting emot den saken. Följande morgon var allmän förvirring i Kleinresidenzlingen. Tjenstefolket bade stigit för sent opp; barnen kommo icke i rättan tid i skolan; embetsrummen voro ännu icke eldade då den och den kom upp o. 8. v., o. s. v. Och i alla hus måste vägguren, pendylerna och fickuren ställas annorlunda, Detta tilldrog sig för lång tid sedan, och i Kleinresidenzlingen har man nu nästan glömt hela händelsen. Men Öfverhof-, eller buru hans titel egentligen var, arrangerade saken på klokare vis under de följande vintrarne. Man hoppade nu icke med ens öfver en hel timme; tornväktarne erböllo befallning att, såsnart vintern intradt, småningom föra visarne framåt, så att man inom ett par tre dagar hade hushållat in den öfverflödiga timmen, utan att någon märkte det minsta. När nu någon resande kommer till Kleinresidenzlingen och har ett ur som går riktigt, blir han rent af utskrattad af stadsboerna för det han lefver efter sin tid. Är han då en medgörlig och foglig karl, så ställer han naturligtvis sin klocka efter slottsuret, ja, kanske ändrar han också sitt samvetes gång efter den rådande åsigten och håller, såsom ordspråket säger, middagstid klocken elfva. Men det kan inte hvar och en göra. Nu har man emellertid råkat i yttersta förlägenhet i Kleinresidenzlingen. Innan kort kommer nemligen att öppnas en jernväg, som leder genom staden. Då måste det naturligtvis bli kändt, att man under många års tid ställt klockorna galet. Sjelfva Öfverhof-, eller huru han nu igen bör tituleras, har öppnat underhandlingar med alla kringliggande länder och städer för att förmå dem att under vintrarne föra fram sina ur. Men detta förslag har icke vunnit någon anklang. Han har också försökt att bilda en summansvärjning af alla tornväktare, men icke ens detta försök har lyckats, och de fleste hafva protesterat emot att låta sina ur tillkännagifva en tid, som icke är kommen. Och derföre har den vise Öfverhof-, eller huru han egentligen skall kallas, numera blifvit öfvermåttan from, och hvarenda dag får hans kammartjenare hjelpa till med att med honom bedja till solen, att den af konsideration med förhållandena måtte förmå sig att vintertid hoppa öfver en timme. Vinner han intet gehör. så