gaH— — lvarjehanda. Huru den store pianisten Liszt fick sig en fru. Liszt var i Prag hösten 1846. Dagen efter hans ankomst besökte honom en främling, hvilken presenterade sig såsom en fattig artist, den der förlorat allt hvad han egde i en process, samt kom nu för att bedja en bättre lottad medbroder om en skärt till respengar, för att kunna begitva sig till sitt bem, Nurnberg. Liszt tog vänligt emot honom och öppnade sin plånbok för att gifva honom litet pengar, men fann att han egde endast tre dukater. — Ni ser, sade den ådelmodige artisten, att jag år lika fattig som ni sjelf. Lika mycket, jag har kredit och kan förtjena mer pengar med mitt piano. Jag bar här ett miniaturporträtt af kejsaren i Österrike; målningen är af föga värde, men diamantinsattningen är dyrbar. Tag den, sälj diamanterna och bebåll penningarne. Manner vägrade att mottaga den rika gäfvan, men Liszt öfvertalade honom dertill. Främlingen gick då genast till en juvelerare, men denne, som dömde efter hans torftiga klädsel, trodde att han stulit de dyrbara diamanterna, och skickade etter polis för att sätta honom i fängelse. Främlingen åberopade sig på sin ädelmodiga välgörare, som straxt skyndade till juveleraren för att intyga den anklagades oskuld, sögande att han skänkt bonom diamanterna. — Men hvem är bi då? sade juveleraren. — Mitt namn är Liszt. — Jag känner ingen fivancier med detta namn. — Mycket möjligt. — Ni måste vara oerhördt rik, tör att kunna göra en sådan present? — Hela min förmögenhet bestiger sig till tre dukater, sade Liszt. — Ni är eh galning, sade juveleraren — Nej, sade Liszt, jag behöfver endast röra mina fingerspetsar, för att tå så mycket pengar, jag behöfver. — Då är ni en trollkarl, invände juveleraren. — Jag vill visa er hvad slags trolleri jag begagnar, sade Liszt. Innanför butiken såg Liszt genom en öppen dörr ett piano. Den originele artisten slog sig ned dervid, och började att komponera en hänförande aria. En ung, skön flicka, som vid Liszt första anslag inkommit, utropade vid slutet af hans föredrag: Herrligt, gudomligt! bravo Liszt! — Hvad, känner du honom? sade juveleraren till sin dotter. — Jag har aldrig sett houom förr, sade hon; men i hela verlden finns ingen utom Liszt, som kan ocka sådana toner ur ett-piano. Juveleraren var tillfredsställd, den fattiga främlingen blef frikänd och fick sina pengar, och ryktet om att Liszt befann sig i staden spreå sig med blixtens hastighet. Liszt blef, som vanligt, firad; supter och fester af alla slag tillställdes för honom och han blef ombedd att gifva ett konsert i Prag. Då juveleraren såg den hyllning, man bringade onillet och konsten, förenade hos denne man, blef han stolt öfver att ha varit den förste, för hvilken Liszt spelat i Prag, och hade ingenting emot att formera närmare bekantskap med den ryktbare artisten. Han besökte honom således, då följande samtal uppstod: — Hör på, min herre, hvad tycker nå om min dotter? — Åh, bon är förtjusande! blef svaret. — Ilvad är er tanke om äktenskapet? fortfor juveleraren. — Jag hat ej sämre tankar om det, än att jag kunde ba lust försöka det, sade Liszt, Hvad säger ni om en hemgift af tre millioner francs? blef den nästa frågan. — Jag vill emottaga den och tacka er till, blef Listzs svar. — Nå väl! min dotter tycker om er och ni tycker om henne. Hemgisten är i ordning. Vill ni bli min måg? — Af bjertat gerna! utropade Liszt; — och giftermälet firades följande vecka. Tanala danrsttaloaO