Samtal. Notarien. Det vet jag inte! Presidenten. Men det borde herrn likväl veta, hvarföre lönar staten herr? ... Notarien. Staten lönar mig för det jag vet: skulle den löna mig för hvad jag icke vet, så skulle alla dess medel ej förslå. God appetit. Det hände sig en vacker dag i Karlstad att man fångade en lax i Klar-elfven, som väckte allmän beundran för sin storleks skull. ,Den är likväl ej större sade en rik handlande, vän att en fråssare skulle kunna förtära den i en måltid; jag vågar ett vad på 100 rdr att det låter sig göra. En person var genast redo att ingå på vadet, hvilket han var nästan säker på att vinna. Ilandlanden lät tillkalla en dagkarl, hvars förmåga vid matsatet han väl kände, och frågade honom om ban trodde sig kunna komma ut med att förtära den rara laxen till en måltid. PDet skulle vara en småsak om han blott vore min, blef svaret. Handlanden inbjöd vår Mats att spisa laxen till frukost dagen derpå, men lät dock, af fruktan att anrättningen eljest skulle blifva för mäktig för dalkarlen, i motpartens närvaro dela fisken i 20 lika delar, hvarefter hvarje stycke tillagades på olika sätt. Dalkarlen expedierade 15 portioner med god appetit utan att veta hvad han spisade, men då började ban att se nägot ängslig ut för hvar ny portion, hvilket naturligtvis gjorde vår handlande het om öronen. Då den 20:de portionen serverades sade dalkarlen på sitt bondlugna sätt: Det här ä allt godt och väl, men när nu fisksmulera komma, så vete väl hin om jag får bugt med