manstötningen egt rum voro både jag och min gamla karing oskadade, men då jag stack ut hufvudet genom vangsfönstret, låg en hel mängd af de andra passagerarne i ett ömkligt tillstånd. Den ene ropade aj, aj, min skalle är klufven, det vill jag ha 20 pund för! — tjuge pund, ditt nöt, mumlade en annan, min axel är vrickad, och det vill jag ha 40 pund för! — Då jag hörde dessa och flera dylika yrkanden, fortsatte affärsmannen, Äsprang jag fram till hustru min och dref till henne ett väldigt slag i skallen, midt emellan ögonen — och det fingo vi 40 pund sterling för! Titelsjuka och fåfänga. Härom yttrar en brefskrifvare l Sundsvalls-Posten, med anledning af utnämnandet af en hofbokhandlare: Titelsjuka och fåfänga äro nära beslägtade, gud vet om de inte äro syskon, eftersom de göra så mycket väsen af sig här i verlden. Till bevis derföre vill jag anföra följande anekdot. En förste postkontrollör hade en affär med förste hofintendenten W—n och gjorde honom till den ändan ett besök. Han började samtalet med: ,herr hofintendenten m. m., men fick intet svar. W-n stirrade blott på talaren, som blef något förvånad, men likväl ånyo anförde sitt ärende. Ändtligen öppnade W—n sin mun: förste hofintendent, jag ber. Nåväl, tänkte postkontrollören, får gå då för förste hofintendent, och han upprepade ännu en gång hvad han sagt. Då W—n svarade begagnade han blott uttrycket, postkontrollör. Den tilltalade teg. W-n repeterade sitt yttrande, då svaret blef, ,förste postkontrollör, jag ber. Emellertid hafva hoftitlarne nu blifvit tillökade med en hofbokhandlare, tidningarne omförmäla icke huruvida han är förste eller andre hofbokhandlare, icke heller vet man någonting om hans rang, om han vid högtidliga tillfällen skall gå före eller efter hofpiprensaren, om uniformen skall vara af pergament eller cloth, och så vidare. Broderligt. En prest som funnit det vara af behofvet påkalladt att gifva sin fåraskock temligen mycket på pelsen, yttrade efter gudstjenstens slut till klockaren: ,Visst var min predikan ganska skarp, men hvad hjelper det? Nej. de enfaldiga varelserna äro alltför tjockhufvade, intet biter på dem, de äro ena riktiga fän! — Herr pastorn har onekligen fullkomligt rätt, svarade klockaren med låtsad entald, ,men jag hörde också att herr pastorn kela tiden kallade dem: mina kära bröder! Ett träffande svar. Ibland de fransmän hvilka blifvit sårade och tillfångatagna i slaget vid Hochstädt 1704, igenkände Marlborough en soldat, hvars tapperhet han under bataljen bemärkt. Hade din herre flera sådane soldater som du, skulle han vara oöfvervinnelig, sade M. — Soldater sådane som jag, svarade fransmannen, saknas ej, men väl sådane generaler som ni! — Skål för qvinnan författad och uppläst af stud. Ödman vid Nordiska festen i Upsala. Fordom var det andra seder, Då njöt qvinnan annan heder, Än i våra dar: Mannen då bland snår och törnen Brottades med sjelfva björnen Och till qvinnan Skinnet sedan bar. Ville man undvika korgar, Fick man minst ta in små borgar, Dito några torn, Skulle qvinnans skål man tolka, Gick det icke an att skolka, Nej i botten Drack man stora horn. Så kom Riddarn, knäppte lutan, Frös och tittade på rutan, Der den hulda sof, Och i konungagemaket, Blicken riktad emot taket, Troubadourer Sjöngo hennes lof! Blott att qvinnan divertera, Gick man artigt att tornera Och slå hjel hvarann: Nu man står i frack och bäfvar Med koncept i sina näfvar, Och man håller a 1 zz