Aberucen, ÖHvulan, 71Lv15) 6 2000 7 e — — S—W —— Mod och sörsigtighet. Missöden, brist, svårigheter och oförrätter forbittra ej sällan vårt lif. Öfva dig då tidigt i tålamod och förskaffa dig sinnesstyrka, på det du med frimodighet må kunna gå dina öden till mötes. Som kamelen i ödemarken uthärdar arbete, hetta, hunger och törst, men ej försmäktar, så besegrar hjeltemodets ståndaktiga dygd alla faror och betryck. Den ädle nedtryckes ej af lyckans oförrätter. Hans höga själ kan icke öfvervinnas, Hans sällhet beror icke af hennes smicker — ej heller förskräcker honom hennes bitterhet. Han är orygglig, han är som klippan orörlig för vågornas svall. Han uppreser sitt hufvud, lik det befästade tornet på bergspetsen : fruktlöst nedfalla olyckans pilar vid dess fot. I farans ögonblick uppehålles han af sitt mod. Segrande är hans stärdaktighet, öppet och fritt uttalar han sitt ord. Som den tappre stridsmannen går han mot lifvets svårigheter, och han återkommer med segerkransen. Hans stilla sinne förmildrar olyckans bitterhet, och den manliga ståndaktigheten öfvervinner lidandet...; Men den seges svaga sjal öfverhöljes med vanära, Besegrad af sin andes fattigdom, nedstiger han till läghet, ädrager sig skam genom veklig eftergifvenhet. Som röret skakas af vädrets minsta fläkt, så förskräcker honom blotta skenet af faran. Han blifver då förvirrad, nedsjunker under sitt missöde, och förtviflan öfverväldigar hans själ... han eger ej vän eller ovän. Men bör derjemte försigtighetens röst och vårda i ditt hjertas innersta dess välgörande råd! Allmänna äro dessa lagar, och vil denna menskliga lifvets ömt ledande vän stödja sig alla dygder. Styr din tunga och dina läppar — missbruka dem ej till din sällhets bittraste förlust! Ångren följer den obetänksamma mångtaligheten, då tystnaden är säker. Sladdraren är i samqväm odräglig. Örat vämjes vid hans prat, och strömmen af hans tal översvämmar alla talämnen. Ådrag dig ej förakt genom ditt låga skryt, och anse beleende af andra såsom ovärdigt den ädle! Bittert skämt är ett gift för vänskapen, friden och glädjen. Se med vis omtanke på dina egna göromål, och blanda dig icke utan nyttig afsigt i andras. Förse dig med de förnödenheter ditt stånd fordrar, men utsträck icke förlångt dessa behof, så skall din ungdoms sparsamhet blifva din bräckliga ålders understöd. Fly kostsamma nöjen, på det icke svårigheten att förskaffa dig dem långt öfverstiger värdet af deras njutning. Låt hvarken lyckan tillsluta försigtighetens vaksamma ögon eller öfverflödet besegra manligheten. Den, som omåttligt njuter lifvets nöjen, skall snart se sig i mistning af det nödvändiga. Pröfva dem, på hvilka du förtror dig, men Jåt icke ogrundadt misstroende tillsluta ditt hjerta för ömheten! Då du pröfvat en menniskas redlighet, så vårda den i ditt bröst, som en högst dyrbar skatt, som ett smycke af största värde. Emottag inga tjenster af en fal smickrare, och ingå ej i vänskap med den lastbare! De skola lägga snaror för din dygd och bedröfva din själ. Lär vishet af andras erfarenhet, och låt deras förseelser tillbakahålla dina egna felsteg! Men vänta icke ofelbar framgång genom din. försigtighet! Doldt är det tillkommande, och ej alltid träffar olyckan straxt den dåraktige. Dock — om än hotad af stormen och blixten, besegrar slutligen den vise, den sannt försigtige, den sannt modige, alla faror, och vinner den sanna sällheten. (Hernos-P.) — — U— —-——