utan ären kanske än mera pä-si iritva ru-tningarne, ty det står klart för envars Ögon, att Italiens rustningar gälla Österrike, så länge detta innehar Venetien. Skulles k sterrike, utan att följa Englands välmentaln och kloka råd: att sälja Venetien, komma utsa ur denna klämma, vore det mer än besyn-o nerligt. f Inom engelska parlamentets möte d. 7 d:s!g föreföll egentligen ingenting af vigt. Mr llad-t ield erholl tillåtelse att inlemna en bill om ysskaflandet af prygelstratfet för kriannnala torbrytelser. Prinsen at Wales har begifvit sig af på sin orientaliska resa. Han färdas, i strängt inkognito, beled-agad af en talrik svit, under namn af baron Renfrew. Han anlände d. 7 d:på eftermiddagen till Köln, hvarifrån han sortsatte resan till Triest, på hvilket sista ställe yachten Ö-borne afvaktar hans ankomst, sor att föra honom till Alexandria. Xaenten skall stanna qvar i Medelhatvet tull prinsens disposition. Senare Post. Den omnämnda rund-krifvelsen trån Italiens förste minister, Ricasoli, till presekterna i provinserna går ut derpå, att regeringen arbetar oaflåtligt på uppfyllandet af nationens önskningar, och at hon högtidligt förklarat, genom hvilka medel hon hoppas komma i besittning af Rom. Regeringen kan ensam afgöra, hvad som måste göras för detta måls ernående, och säga, när ögonblicket är inne. Hvarken nationens värdighet eller dess intressen tillåta, att hon låter sig förekommas eller ryckas med af en annan sida. I afseende på den romerska frågan gäller det hufvudsakligen om att vinna en moralisk seger, hvari alla uppriktiga katoliker, hela den civiliserade verlden och isynnerhet Italien äro intresserade. Regeringen har orsak att lyckönska sig med de redan uppnådda resultaten. Den fria kyrkan i den fria staten skall bana vägen till en ny sakernas ordning, hvars grundläggare italienarne skola kunna blifva,. om de tll det af romarena uttaiade programmet lägga försoning mellan Italien och påtvedömet. Regeringen skall hvarken låta hejda sig i sitt verk genom framfusighet eller bögröstade demonstrationer och af den orsaken ålägges det prefekterna, att upplysa den allmänna meningen och kraftigt motsätta sig upprepandet af dylika demoastrationer. Från Turin skrifves, att Mazzinis återkallande beslutats tillfolje af konung Victor Emanuels egen uttalade önskan. For de konstitutionela tormernas iakttagande skulle likväl ministrarne i parlamentet hos konungen anhålla om återkallandet och denne derefter bevilja det. Från Paris ljuder det nu, att längtan efter frihet åter börjar starkt yttra sig. De hemliga sällskapen kola underkastas strängare kontroll, ty man fruktar deras stämplingar. Man tror äfven, att regeringen skall under adressdebatten, oaktadt de deputerades och enatorernas kända tröghet, få höra många bittra sanningar. Den allmanna meningen inom Frankrike är orolig med anledaing at de finansiela förhållandena och anser sig ingalunda lugnad genom Fouldes finanaprojekt. Räntekonverteringen fördömes bestämdt såsom konstlad. Man kallar derföre redan under hviskningar naturligtvis — i Paris dansar man blott cancan och talar om jolies jambes helt öppet — regeringen för börsspekulant, en titel som är under en regerings värdighet. Som läsaren minnes beskylldes konung Ludvig Filip för samma faute, kort innan den jäsning bröt ut, som kastade honom från den won, på hvilken en ny börsspeknlant, Napoleon III itrigt klättrade upp. Franska regeringens ifver att vilja från sig afskudda det lån om 4 mill. pund sterl., som tagits i London, har äfven bidragit att i hög mån oroa allmänheten, som allra minst i penningesaker tycker om spel bakom ryggen. Man vill veta, att prins Napoleon begärt, sdet senaten må i fin svarsadress på kejsarens tal intaga en punkt, som innehåller uttalande af tadel eller beklagande öfver påtvens vägran att följa Frankrikes råd. Senatens president Troplong vägrade att bifalla detta, och törklarade då prins Napoleon, att han skulle inlemna ett amendement härom uti ett offentligt möte. D. 8 d:s var stor fest inom Grand Orient de France (franska frimurareorden). Den af kejsaren utnämade stormästaren, marskalk Magnan, bekläddes på det högtidligaste med sin nya värdighet, Frimurarne hade infunnit sig i sror kostym. De svarta, blåa och röda riddarne visade sig i sina lysande, med ordnar öfversällade drägter, muraremästarne buro förskinn och murslefvar, och gerällerna samt lärlingarne äfvenledes sina drögter. Fastän många frimurare protesterat mot Mag.e0:2