Fran Utlandet. Tyska frågan: Österrikes och de s. k. sWirzburgarnes förut omnämnda förklaring går derpå ut, att Österrikes, Bayerns, Wirtembergs, Hannovers, HessenDarmstadts och Nassaus gesundter, förutom protesten mot Preussens åsigt i Förbundsförfattningen: utt hvardera statens storlek och styrka skulle bestämma dess vigt inom församlingen, äfven uttalat sina resp. regeringars önskan om, att Preussen skall deltaga i konferensen om upprättandet af en verksam exekutiv makt för hela förbundet och en gemensam tysk lagstiftning, hvartill grundvalen skull läggas genom bistånd af deputerade från ständerförsamlingarne. Den ministeriela preussiska tidningen Sternzeitung yttrar härom, att det är helt naturligt, att svaret på detta steg icke skall låta länge vänta på sig och att samtliga meddelandena om den nya förbundsreformen, hvarom koalitionen skulle vara enig, förbigås med tystnad, hvaraf man således kan sluta till, att de äro falska. Oaktadt denna haltofficiela förklaring, känner man sig dock icke synnerligen hugnad i Berlin, emedan den bekräftar koalitionens tillvaro och Preussens isolering, hvilket är hufvudsaken. örsenhalles Berlinerkorrespondent berättar, att underrättelsen gjort ett i hög grad nedslående intryck. och tillägger: vi hafva alltid fruktat ett sådant steg; det är följden af den politik, som Preussen idkade år 1859. Då skref en högt stående preussisk personlighet: Vi måste hafva krig, för vår inre och vår tyska utveckling?. En energisk frontdiversion mot Frankrike skulle ha fört Sydtyskland i våra leder, antingen regeringarne velat det eller icke. Berlins doktrinärer förhindrade denna politik, den högt