Göteborg d. 15 Februari 1862. Ilandelstidningens-ympathier för Danmark. Den 13 dennes inneholl H. T. en längre artikel, hvari den, efter åtskilligt ordande, till slut vill hatva bevisadt, att vi skulle gjort oss skyldiga till en graf orättvisa, då vi trott oss kunna spåra ett tillbakavändande å II. T:s sida å ses premiers amours, i dess behandling af den Engelholmske handskmakarens bysättningshistoria, för hvilken den af Fedrelandet mottagit en ganska skarp tillrättavisning. Huruvida M. T. i denna bevisning lyckats mer eller mindre väl, gör i det hela litet till saken; ty sjelfva det efter utseendet hopplösa försöket att åstadkomma en sådan är ett omisskänneligt prof på II. T:s goda vilja att numera från sig afskudda hvarje misstanka om antiskandinaviska (så väl anudanska som anti-norska) åsigter och sympauer. IL T. har på senare tiden alltmera närmat sig till den uppfattning at de skandinaviska frågorna, hvari vår tidning 1 begynnelsen så skarpt skilde -ig trån H. T:s sätt att då se sakerna; och vi kunna ej annat än glädja oss åt den seger som här utan strid blifvit 51l. för den goda saken; men vi wo alt I. T:n icke inlägger stor heder genom de ärdiga sorsoken att ingitva allmänheten den tron att H. T. alltid hyst och uttalat samma åsigter, som den tor tillfället kan finna skäl att omfatta. II. T. har icke funnit sig tillfredsställd af våra försök att i dess minne återkalla dess egen sorntida stömning vis a vis Danmark; — vi ha brustit i citatern! Må vi då åter en gång göra elt par små försok i den vägen. Tyskland är Sveriges naturlige vän och bundsföorvandt, heter det, med kursiv stil, i slutet af en artikel i H. T. för d. 6:te sistledne Soptember, hvari vidlyttigt bevisas att Sverige icke bör genom ett åt Danmurk lemnadt eller lofvadt understöd riskera ett krig med det månghöfdade Tyskland. H. T., som så kraftigt sökt inprägla denna lära, måtte väl framför allt vara Tysklands vän. Till en verklig väns fiende kan man icke vara i ett vänligt förhållande (man kan ju icke tjena två herrar!). Nu är Danmark sedan åratal tillbaka Deutschlands Erbfeind, huru vill då H. T. vara eller anses vara annat än vafvog mot det förstuämnda landet? och huru kan detta vara annat än misshagligt, så länge det är Danmarks småak: tiga bestämmelser i Slesvig som, cal. H. T:s åsigt, gifva Åaeminstone skenbart berättigande åt do -tyska klagomål i Slesvig, hvilka utgöra enda grunden för Tysklauds fieudtliga hållning: edan tor 12 å 13 år sedan?, beter det i början af H.-T:s ledande artikel den 22 Aug. 1861, blef det at en varin dansk patriot föreslaget att dela Slesvig emellan Danmark och Tyskland. När man vet, att numera ingen enda dansk patriot finnes, som icke skulle anse det för en outplånlig vanära att, utan förutgången kamp på lit och död, ull Tyskland afstå en fotsbredd jord at Slervig; kan den väl då kallas en Danmarks vän. som sålunda omtalar ett förelag, hvilket endast kunde göras -för 12 a 13 sedan, då Tyskarna hade hela Slesvig iune och det tör mången måste synas vara en oeftergiflig pligt, att åtmninstone fasta vid Danmark de nordslesvigska bönder, hvilkas långvariga och ihärdiga, 1 början hopplösa men til slut segerrika kamp mot det af prester och advokater påtvingade tyskeriet, omsider vackte moderlandet åäll ansträngningar, som nu fört det till sjelfstandighet och frihet? IH. T:n har sjelf helt nyngen förordat de de Skandinaviska rikenas forening till ett statsförbund; — kan den väl då utan afroghet mot Danmark ifrigt motverka en defensiv allians melian Sverige och Danmark, som skulle utgöra första vilkoret och begynnelsen for en sådan närmare sammanslutmnug? Ocb H. T:s skäl för den märkvärdiga in con-equens! Sverige skulle vara för svagt att ensamt 1 förening med Danmark med framgång uppträda i krig mot Tyskiand! Slutar man då defensiva allianser, sorsvarsforonnd, för att börja krig? Och finnes väl kraf tigare bevekeisegrund för en öfvermodig granne att afstå trån obefogade, men genom krig genomförliga anspråk, än om den svage grannen har vänner som äro beredda att göra hans sak till sin? Operan. I morgon gifves åter en ny opera för första gangen härstädes, nemligen Donizettis verldsbekanta komiska opera ÅRegementets dotter!n, hvilken vär landsmaninna — or: 1 4 UUN.