spatserat på gatan arm i arm; — men då skola också dessa ord uttalas på rätta sättet, lika mycket om de sägas i vittnens nårvaro eller ej. om de uttalas högt eller sakta, om de sägas med munnen eller ögonen; ty de kunna också uttalas så, att de alldeles icke betyda förlofning. Jag hörde en gång en ung dam påstå, att ett ömt ögonkast vore alldeles detsamma som ett frieri och att en kyss sammanfölle med en förlofning. Men erfarenheten visar att man riskerar mycket, ifall man antager denna tolkning! — Deremot vill jag medgitva, att de allra förträffligaste förlofningar äro de, hvilka liksom kärleken komma af sig sjelfva utan att man vet när och på hvad sätt. Jag frågade en gång en ung bonddräng som skulle gifta sig,-huru länge han varit försofvad. ,Det är ej lätt att säga, svarade han, ,ty det började så smått första dagen, då Anna och jag kommo att tjena i samma gård, och sedan gick det allt längre oss emellan; och så frågade jag benne i går, om vi nu skulle låta lysa för oss, och det var första gången vi talade om den saken. — Detta var enligt min åsigt en förlofning sådan den borde vara. Salig Dumbom säger ,att af äktenskap det bästa är det äktenskap som ej blir aff — det må han försvara, men hvad förlofningar beträffar, så är jag nästan frestad att säga som han: idealet af en förlofning är att vara förlofvad utan frieri, utan betänketid, utan eklatering, presertation och gratulation, utan kärleksvyer, smek och kyssar i alla vrär, kort sagdt, utan det som man kallar förlofning. Men låt ej idealet komma oss att glömma verkligheten! Den nyss omtalte bonddrängen var ett undantag såväl från förlofningar i allmänhet som särskildt från landsortsförlofningar, och vi ha ännu ej kommit så långt att vi hunnit till undantagen. Först vilja vi bålla oss till förlofningar i allmänhet. Hvarför förlofvar man sig? Madam Burman i de Uadskillelige påstår, att det är för att lära känna hvarandra, och det är utan tvifvel många som instämma häruti. Först när ungt folk blifva förlofvade upphöra de alt genera sig för hvarandra, och först då få de tillfälle att bilda sig ett omdöme, huruvida de passa för hvarandra, säger man, och detta räsonnemang skulle vara alldeles i sin ordning i händelse man kunde fortsätta det sålunda: passa de då ej för hvarandra, så bryta de förlofningen, slå upp, som det heter, och dermed är den historien slut; hon är lika god för det och om honom kan man ejheller säga; något, i händelse uet är han som bryter förbiadelsen! — Men så förhåller det sig ej. Nej, Gud bevars! Tänk bara! — herr Jokumsen har slagit app med sin fästmö, är det ej skamligt? Det är icke möjligt! hvad har hon då gjort? — Hvad hon har gjort? ej det ringaste; deri ligger just det nedriga! Han har intet annat skäl att framdraga, än att han, sedan han lärt känna henne riktigt, inser att de ej kunna sympatisera! — En sådan skurk, den Jokumsen! Hade hon ändå gjort sig saker till ett snedsprång medan han var bortrest, hade hon på en bal dansat för mycket med en annan person — hade hon nekat att visa honom de bref hon emottagit — eller bade hon bara nickat för vänligt till en liten löjtnant — så kunde det åtminstone ha förefunnits något skäl; men att slå upp för det man ej sympatiserar! —-Det kunde han så godt ha undersökt innan han förlofvade sig. Nu är ju den stackars flickans framtid rakt förstörd! Ja, det är sorgligt, men sannt är det. Felet är dock ingalunda det att hon ej kunnat sympatisera med herr Jokumsen — det kunde måhända i mångas ögon tillochmed vara en rekommendation, men olyckan är den, att hon har varit förlofvad med herr Jokumsen, elleröfver hufvudtaget att hon har varit förlofvad, ty deruti ligger något å la enka. Jag medgifver gerna att detta endast är en fördom ; men att den eller den flickan har varit förlofvad det är ändå skada, säga de flesta. Friarne tänka som boksamlarne. Det är en allmän fördom, att den bok, som har ett öfverstruket namn å titelbladet, ej längre räknas bland nya böcker. Den som förlofvar sig för att lära känna en en ung flicka borde derföre fria till henne ungefär i följande ordalag: Mamsell! jag har ej den äran att känna er riktigt, men om jag ej alltför mycket misstager mig så är ni utomordentligt älskvärd. Om ni godhetsfullt anser mig för att vara detsamma, då vill jag föreslå att vi förlofva oss med hvarandra, för att göra hvarandras närmare bekantskap och komma under fund med om vi misstagit oss eller vj. Om det då visar sig att ni motsvarar mina förväntningar och jag edra, så faller det af sig sjelft att vi gifta oss. I motsatt fall faller det äfvenledes af sig sjelft att er framtid är förspilld — ettdera genom