det mödosamma kallet, att imära brakterandet af mes-ingsinstrumenter, sedan i höstas haft flitiga öfningar, hvar stämma för sig, egde i går afton den första större ssammanblåsningen rum. Det hela gick med en sammanhållning, som utvisade att öfningarne omfattats med intresse, och hvilken bådar godt för musikkårens framtid. Carl Johans Församling. Vid eockenstämman har Församligen på förekomne skäl medgifvit provincialläkaren d:r Monten rättighet, att på Fattigvårdens räkning reqvirera medikamenter åt sådana af honom omhänderhafvande sjuke inom Församlingen, hvilka ej äro berättigade att på Medicinalfondens räkning erhålla medicin samt äro osörmögne att tjelt bekosta sådan. — Likaledes har Församlingen berlutat att d:r Montön, från och med innevarande års början och tille ytterligare en sattigläkare hinner antagas, eger att af Församlingen uppbära arvode berknadt å 300 rdr pr år. En nadegafva af 150 rdr har K. M:t på ansökan tilldelat afl. slottsvaktmästaren å Karlstens fästning J. Lundgrens enka, Juliana Lundgren. Fru Jenny Lind Goldsehmidt berättas skola i sällskap med sångarne mr Sims Reeves och Signor Belletti gora en konstresa genom Englands provinsstäder. Nytt svenskt skådespel. Å Malmö teater uppfördes d. 2 d:s ett nytt svenskt original-skådespel, En Skärgårdshistoria, författadt af aktören Hugo Djurström. Det mottogs at publiken med belåtenhet. Till svenska undersåter har K. M:t upptagit: Th. Nuthau Smith från Storbritannien, M. F. Sten från Norge, O. Johansson Kieli från Finland samt O. Johansson Kolk och hans till myndig ålder komna söner, afven från Finland. Spetsbergsexpeditionens resultater. I en korrespondens från Stockholm till Snällposten berättas följande: En bok af värde som kan väntas, ehuru ej så snart, i bokhandeln är Spetsbergsfararnes beskrifning öfver deras resa, den de gemensamt skola utarbeta. Ehuru den väl torde komma att blifva af hufvudsakligen vetenskapligt innehäll, — och de vetenskapliga resultaten af denna expedition äro ingalunda obetydliga, — kommer den dock säkert att meddela ganska mycket, som äfven för en större allmänhet blifver lättläst och underhållande, såsom om deras mångahanda äfventyr med hvalrossar och isbjörnar, deras renjagter och egendomliga ströftag i klipporna etter fogelägg, i klippor tusentals fot höga och så smala i spetsen att man kan sitta grensle öfver deras kammar, men så vittrade och af isrännor genomgräfda, att bergvandraren aldrig är säker att icke ett klippblock ramlar undan hans fot. Snällpostens läsare torde hafva hört en från franska tidningar hemtad berättelse om renar som anträffades på Spetsbergen med liksom urkli pta öronsnibbar, äfvensom att enligt senaro tidningsuppgifter dessa märken i öronen helt simpelt skulle komma deraf att renkalfvarne förfrusit öronsnibbarne. I hvilketdera fallet som helst är det emellertid alldeles obefogadt att antaga, att de på Spetsbergen anträffade renarne skulle hafva vandrat dit jä isen, på hvilket antagande man åter byggt ett annat om tillvaron af någon grupp eller kejda af öar mellan Novaja Zemlja och S etsbergen. Ty jå de scnare äro reuarne inhemska och förekomma i tusental. Enskilda fiskarefartyg hafva under en sommar skjutit ända till 1,400 renar, utan att någon minskning i antalet förmärkts. Man skjuter dem endast då de närma sig stranden, emedan öns i alla händelser otillgängliga inre delar göra transporten af deras tunga kroppar svår. Hvad nu märkena i en del renars oron beträffar, så är det dock innu icke utredt huru de tillkommit, utan skall undersökning vid vetenskapsakademion deraf anstallas med hemförda exemplar. Efter den fullt tillförlitliga underrättelse jag erhållit är det icke sant, att expedi:ionens hundar sprungo bort. Endast en hund råkade förloras med ett flytande isstycke; tre andra omkommo af olika händelser under resan; alla de andre fördes välbehållne tillbaka hem. Uppgiften för nästa Nordpo!sexpedition blifver måhända att öfvervintra på S etsbergen, för att så tidigt som möjligt på våren kunna anträda resan i-öppet vatten mot polen. Fotograsiskt-litograsiska trycket. Om hr Mandels nya uppfinning i denna branche skrifver en korrespondent från Stockholm till Sundsvallsposten: Snart nog blir det föga bevändt med att exa sällsvnta handteckningar,