tror jag fullt och fast att du med öfverseende och deltagande skall omfatta de gamla enstöringar, som komma i din väg. Oemotståndligt leddes jag in på dessa tankar vid en närmare bekantskap med Åden gamla bokhållaren på X., hvars personlighet också gaf mig en anledning att fatta pennan. Som min afeigt ej är att skrifva någon meritlista eller biografi åt den gamla bokhåällaren, ty han kunde ju taga det för smicker, och sådant var aldrig hans svaga sida, så inskränker jag mig till endast några svaga konturer af hans älskliga bild. Utan tvifvel egde han en öm och älskande mor, som i hans hjerta nedlade fröen till de många goda egenskaper, som nu göra hans ålderdom så älskvärd. Utan tvifvel skickades han, som andra barn. i skolan och fick förmodligen äfven han mången stut, ty den glädtighet i lynnet, som han ännu i hög grad besitter, är helt säkert ett arf från hans barndoms och ungdoms lifliga uppsluppenhetsom stundom gör sina snedspräng. Små omstän, digheter foranledde väl att hans lexstudier slutades med skolan. Boken lade han dock ej äsidoutan är det honom ännu en kär sysselsättning, att genom läsning af goda arbeten dagligen fort, sätta sin själsodling, 30m visserligen fortgår i cirkulationsbruk, men som aldrig legat i träde trots hans 56 år. Jordmonen är också god och gifvande, och årsväxtberättelserna hafva aldrig haft aning om, hvad medelmåtta vill säga. Så kom han på kontore på någon eller några egendomar och fann slutligen för mer än ett fjerdedels sekel tillbaka plats vid X. bruk, vid hvars evigt gröna kontorspulpet han ännu står och troligen kommer att stå, till dess hans trötta ben fordra och erhålla en välförtjent och välunnad hvila. Nog har han kunskaper, som skulle förslå att höja honom ett trappsteg högre än han nu klifvit, också har han väl ej saknat anbud på en bättre plats. Men ett för lågt uppskattande af egna förtjenster, förnöjelse vid en ringa, men lugn och fredlig befattning, tillgifvenhet för husbondefolket eller dylika skäl torde afhållit honom ifrån att emottaga en syssla med större inkomster, men också med möjligheten af större ansvar och större bekymmer. Nu står han der ensam af sin slägt, sedan döden skördat den ene efter den andra af hans anhöriga, ensam med sina minnen. Fast — ensam är han ej och kan aldrig blifva det, ty hvem som kommer i beröring med honom måste ovilkorligen känna sig dragen allt närmare och närmare. Denna hans omedvetna, men ovilkorliga attraktionsförmåga har skapat honom en omgifning, som i honom ser icke blott en simpel kugg i brukets enformiga, trägna urverk, icke blott en hvardagsmenniska, som i förbigående hugnas med ett flygtigt ögonkast för att sedan glömmas — nej den känner bestämdt ett behof att värmas af hans vänskap och att efter förmåga värma honom tillbaka. Ett särdeles godt och angenämt intryck gör det, att se den förkärlek, hvarmed han ansluter sig till ungdomen. I inspektorsfamiljen, der han är ,i maten, växer en ,fyrväpling af unga flickor, som dels ännu befinna sig i slynåren, dels hafva läst sig fram och således lärt sig att förena allvar med glädtighet. Denna fyrväpling utgör hans ögonsten, och den gör i sin ordning allt sitt till för att förljufva hans höst. Ja, gammal är han väl till kroppen. De många åren hafva väl strött rikligt med snöflingor i hans peruk, bekymmer och sorger hatva väl i hans höga panna plöjt åtskilliga djupa fåror, som påminna om förgångna strider, men derunder framblickar likväl ett ögonpar, så klart, så fullt af innerlig godhet och glädje; det säger tydligt att efter striderna följt lugn och frid. Ung är han till själen, derföre lefver han helst med ungdomen och derföre är han också älskad af ungdomen tillbaka. Derföre har den enformiga jernvägningen och den eviga ringdansen med krångliga siffror icke gifvit hans lynne denna prägel af enformighet, torrhet och misantropi, som så ofta blir fallet. — Denna ungdomskärlek, om jag så får säga, bar också gjort att benämningarne ,bror och farbror vis å vis honom icke äro tomma benämningar, sådana de vanligen födas vid glaset för att emellan personer, som oftare ,stöta på hvarandra, aflägsna den svenska titelsjukans trögkörda och besvärliga bihang. De äro bärvidlag snarare ett sannt uttryck af en närmare förtrolighet och varaktigare vänskap, än som vanligen medföljer dem. Som sagdt är, lifvets höst har han uppnått, men icke en kall och kulen höst, med en af tunga, digra moln betäckt himmel, som endast påminner om mörker och förgängelse. Nej, på honom kan man tilllämpa Topelii vackra ord: ,— en berrlig höstafton, då den klara aftonsolen sjunker så saligt som en god ande ned uti nattens famn och en osäglig stilla förklaring breder sig öfver de tysta vattnen och de vissnande stränderna — en höst, som är naturens resignation, hennes tålmodiga, fridsälla, strålande blick emot döden — ty hon vet att hon i sjelfva döden är oförgänglig och att nya vårar skola sakta upprinna ur askan af det fördolda. Sådan är i matta och flygtiga drag bilden af danna samla unbarl Och trar jag att hvarie hans — I mm 4 hat MI — — ÖO