tiden spela tillochmed småteatrarne hvar qväll. För närvarande har man karnevalstiden, och det nu rådando raseriet ofter nöjen minskar sig något under andra årstider. I Milano egde i Augusti månad en regatta rum, till hvilken hade samlat sig 30 å 40 tusen å-kådare, och detta ehurn staden var mycket tom på folk och de förmögnare klasserna voro på sina landställen. Samma böjelse tor teatraliska tillställningar finnes äfven i alla mindre städer; vid hvarje badort och i allmänhet osverallt der en marknad eller ett möte samlar en ovanlig mängd menniskor. Städer med 3 till 4 tusen innevånare ha alltid en teater, och för närvarande gifvas på italienska halfon bor:ät 200 operor. Under dessa tvenne karnevalsmånader kan man utan olverdrift antaga att 200,000 personer bevista de bals masques, pares och costumes som gifvas på alla teatrarne, stora och små, hvilka finnas ensamt i Turin. Som en naturlig följd af det stora intresse hvarmed allmänna nöjen omfattas är kostnaden för desamma mycket ringa, och deras värde står fullkomligt i förbållande till priset. Iuträdesbiljetter till Carignanoteatern, den bästa dramatiska scen som finnes i Turin, är endast 56 öre. Till kgl. operan är inträdespriset blott I rdr 75 och på mindre teatrar kan man komma in för 28 och tillochmed 14 öre. Äfven dessa billiga vilkor nedsattes genom subskriptioner och abbonamenti till omkring en tredjedel af det vanliga inträdespriset. Man behöfver knappast säga hurudana representationerna äro, då priserna hållas så låga. Italienska skådespelarne sakna ingalunda naturliga anlag, men äro till största delen okunniga, lata och indolenta. De taga nästan hvarje ord af sufflören, och dennes röst höres under hela fö reställningen, skämmer bort dialogen och förökar den oreda, som tyckas obestridt råda öfver scenen. Ett och samma skådespel uppföres sällan tvenne aftnar i rad och aldrig öfver tre aftnar. Teaterdirektören tvingas att framför allt vinnlägga sig om omvexling, ty han vet att han mäste spela för en liknöjd och blaserad publik. Följden häraf är att italienska trupper beständigt måste flytta från det ena stället till det andra och det finnes derföre inga fasta skådespelaresällskap. Resultatet blir att aktören hvarken kan ordentligt lära sig sin roll, eller får tid att studera sina åhörares lynne och egenheter. För öfrigt besöka italienarne icke teatern för dess egen skull, d. v. s. för scenen eller för det stycke som spelas. Sociala vanor ha gjort teatern till ett slags dagligt bröd. Italienaren går på spektaklet för att bli af med sig sjelf och sin afton; han går dit för att träffa sina vänner, göra visiter, spara in en eldbrasa i sin salong, uppgöra affärer, kurtisera, prata om skandaler och göra upp politiska intriger och kärleksintriger. Niotiondedelar af parterrpubliken. äro hubitues; man ser hvarje qväll summa damer i samma loger. Med undantag af de förnämsta kretsarne på kgl. teatern är ett italienskt auditorium hvarken utmärkt genom sin drägt eller sitt sätt. Tillochmed på de båda franska teatrarne sitta damerna klädda i morgondrägt. Det är någonting ytterst ogeneradt och demokratiskt, för att icke säga något värre, i hela församlingens utseende. Säkert är att teatern, huru mycket eller litet den än må gagna i moraliskt afseende, dock icke befordrar italienska folkets sätt; och det verkliga umgängets i salongerna ersättande genom visiter från den ena teaterlogen till den andra skadar säkerligen de italienska qvinnornas värdighet och förfining, om också icke deras karakter. Alldenstund teatern är en institution som missbrukad måhända gör lika mycket ondt som den gjort godt, så anse många tänkande italienare, att den ej längre förtjenar statens understöd, och det är tid att fundera på, om den ej snarare borde bidraga till iyllande ar statens behof än tvärtom. Man börjar med ett ord att öfverlägga, om ej teatern bör beskattas. Italienska finanserna äro i ett så klent skick, att det tyckes som ingen lyx borde slippa undan beskattning. I ett rike, som ännu är underkastadt den grymma nödvändigheten att beskatta det salt, som den fattige begagnar; ett rike, i hvilket allmänna moralen under tolf år sorgafves sökt undertrycka lotterierna och hvarest helt nyss en afgift af 10 procent lades på jernvägsbiljetter — tyckes det knappt troligt, att ett parlamentsförslag, som å-yftade alt lägga en obetydlig skatt på teatorbiljetter, skulle kunna AA Srfan ullvarvam AL nARn