——— lro de resande, tillryggalagge vär färd, in på för-J:3 mögenhetens och beqvämlighetens mjukfjedrad: vagn, än på medellöshetens och arbetets skakande ls rapphöna. Denna liknelse är ganska träffande. a Jag skulle vilja utsträcka jemförelsen ännu längre och likna färden genom lifvet vid en resa genom vårt kära fadernesland från söder till norr. Skåne blir då den späda barndomens land, der hufvudsakligen den hungriga magens behof tillfredsställas och man benäget låter maten tysta munnen. — Så kommer man in i lifvets Småland. Här råkar man ideligen på små, men branta backar, som dock ideligen aflösas af leende dalar och spegelblanka sjöungar. Detta är den mera försigkomna barndomens tid, då man snafvar på sina första, eburu obetydliga motgångar och bekymmer, hvilka likväl hastigt och lustigt förbytas i loje och glada miner. — Så kommer man in i det bördiga Östergötland. Detta är den på förhoppningar rika tid, då man väl går i skolan och lyder under magisterns ris, men likväl är stolt öfver — sin drömda framtid, då man börjar tänka på att få sig en egen, innehållsrik gryta och drömmer sig in i förmögenhetens vilkor. — Så kommer man småningom upp till den tjusande Mälaredalen med sina forna och närvarande stolta riddareborgar, sina blånande vikar och fjärdar, sina idylliska holmar, omsusade af doftande löfskogar, klädda i hoppets ljusa, gröna högtidsdrägt. Detta är den period af lifvet, då yngligen och jungfrun börja förespegla sig ett Arkadien med thy åtföljande idyll af en koja och ett hjerta och ens eget hjerta börjar klappa lifligare. Somliga dröja sig länge qvar här och njuta med förtjusta, öppna sinnen naturens oändliga skönhet, somliga deremot hafva inga ögon för denna, utan bege sig hastigt öfver sjön. Sålunda komma vi med olika snabbhet ifrån ungdomens svärmiska och förhoppningsfulla period upp. till Dalarne och Norrland med sina gråa berg, allvarliga, dystra barrskogar och brusande elfvar. Detta är lifvets mannaålder, dess allvarliga arbete och strid med en hård, men oftast rik natur, der det fordras kraft i viljan för att tillgodogöra bergens rika skatter och upparbeta nyodlingarne till gifvande skördar. Mången får efter den besvärliga färden göra en titt in i Ångermanland och i dess tjusande natur bvila ut ifrån bräket och striderna och hemta krafter till det sista hället:. — Slutligen bär det af upp åt Lappland, dess odemarker, snö och kyla. Detta är ålderdomen med dess snö i lockarne och kyla i hjertat. Lycklig den, som föro målet får från Avasaxa skåda den nattliga, glänsande solen och vid dess vänliga strålar får värma sitt stelnade bjerta och i dess belysning får kasta en tacksam blick på den tillryggalagda vägen. Under min framfart på lifvets ojenma, gropiga landsväg hade jag hunnit straxt norr om Mälaren, då jag en gång kom till en station, dur jag dröjde mig qvar längre än som var helsosamt för nåendet af mitt mål. Jag hade emligen hunnit till blomman af min medeläålder!, var en medicine-studiosus, som af ekonomiska omständigheter hindrades att fortsätta mina studier vid småstadsuniversitetet i staden af evig ungdom. Jag måste derföre ge mig ut i verldshvimlet med det lilla förråd af lärdom, som jag dittills samlat och som nu skulle praktice tillämpas och tillika remplacera de svunna kontanterna. Med ett ord, jag bade antagit ett erbjudet vikariat såsom läkare vid X. bruk. Men, frågar den otalige läsaren, hvad har allt detta att göra med den gamla bokhallaren? — Tålamod än en stund, vi äro snart der! — Såsom doktor kom jag naturligtvis i beröring, icke blott med en mängd skrabbugapatienter med mer och mindre obegripliga sjukdomar, utan äfven med en mängd andra personer af alla åldrar, kön, stånd och vilkor, så vidt de representeras i en afsides belägen landsort. Sålunda äfven med gamla gubbar, gamla käringår, gamla ungkarlar, gamla mamseller. Jag vet icke, huru det kommer sig, men nog är det obestridligen fallet, att benämningen gammal (såvida nemligen fråga ej är om möbler), i dagligt tal, sällan innebär den rättmätiga bimening af aktningsvärd och vördnadsbjudande, som gråa hår och en krökt rygg i främsta rummet borde medföra. Ett förvändt epräkbruk förbinder dermed oftare egenskapen att vara illa medfaren af tidens hvassa tand, att vara illa angatt af ålderdomens skröplighet och ty åtföljande själskrämpor såsom knarrighet, lättretlighet, envishet och en mängd andra egenskaper på -het. Nog är det ofta händelsen, att dessa gamla äro besynnerliga och Åkonstiga af sig, men månne icke detta oftare är omgifningens än deras eget fel? De gamla hafva ett mjukt sinne, lätt emottagligt för intryck, nästan lika mycket som barnet; också stappla de ju på tröskeln till sin andra och sista barnkammare. Och barnens fv!