-Jag har fått den för äkta, sade mannen och betraktade mig dervid mycket noga; då flög ett smålende öfver hans anlete, och det plägade eljest aldrig inträffa då man såg på mig. , Men se, hvad är det här! sade han, det är ju ett af vårt eget lands mynt, en god och hederlig slant från hembygden, som man slagit hål igenom och kallar falsk. Det var lustigt nog minsann! dig skall jag gömma och taga med mig hem. Det hoppade till af glädje inom mig, jag titulerades för god och hederlig och hem skulle jag få komma, der en och hvar skulle igenkänna mig och veta att jag var af godt silfver och hade äkta prägel. Jag skulle gerna ha velat gnistra till af glädje, men det ligger en gång för alla ej i min natur att gnistra, det kan stål, men icke silfver. Jag sveptes in i fint, hvitt papper, för att ej blandas med de andra mynten och komma bort, och endast vid högtidliga tillfällen, då landsmän träffades, framvisades jag och fick höra många vackra saker; man sade att jag var intressant — det är förresten roligt nog att man kan vara intressant utan att säga ett enda ord! Och så kom jag hem igen! all min nöd var förbi, min glädje började, jag var ju af godt silfver, jag hade äkta prägel, och det förargade mig alls icke att man slagit hål tvärs igenom mig och ansett mig som falsk; det gör ingenting till saken när man ej är det! Man skall ha tålamod, allt kommer i sinom tid till sin goda rätt, det är min öfvertygelse, sade silfverslanten. Frågan om hundskatten är nu på tapeten nästan öfver allt i staden och på landet. Det faller af sig sjelft att en så fet stek behörigen bundfilas af alla spefoglar, och i nästan hvarje landsortsblad uppträda insändare med mer och mindre hundfatta förslag i ämnet. Se här till exempel hvad en insändare i Jönköpingsbladet bar att säga: Till tesp. Redaktionen af Jönköpingsbladet! Med anledning deraf att Tit. i sitt blad för den 21 dennes yttrar tvifvel derom att hundskatten här i staden icke skulle komma att slå särdeles till spanns, får undertecknad fästa Tit. uppmärksamhet på det förhållande, att, enligt bvad den Kongl. författningen stadgar, skatt för alla slags hundar skall erläggas utan undantag, samt således äfven för Lathundar, Fyllhundar, Fäoch Svinhundar, och antalet inom samhället af dessa är vida större än af andra hundar, samt att skattebeloppet för dem bör blifva ganska betydligt och skulle blifva högeligen välkommet till amortering af stadens skulder för strandgatan, varmapparaten i stadens kyrka, med flere lyckade företags tillvaro, äfvensom att Tit. skulle ställa samhället i tacksamhetsförbindelse till sig, om Tit. i sitt blad behagade fästa vederbörandes uppmärksamhet på de här ofvan nämnda förhållanden, med uppmaning att de med behörigt allvar och nit skaffa sig reda på samt i skattelängden upptaga alla dessa hundar, ehvad de blifvit i tillbörlig ordning uppgifna eller icke. Onkel Anders. Redaktionen af J. Bl. har till ofvannämde anförande fogat ett svaromål uti hvilket den ärade insändaren medgifves hafva rätt hvad författningens ordalydelse beträffar; men Red. påpekar äfven den omständigheten att då frågan diskuterades vid riksdagen det slags hundar ins. söker ätkomma, af förslaget fritogs från skatt. Såsom orsak härtill uppgifves gissningsvis dels svårigheten att taga reda på dessa slags hundar, dels den omständigheten att desamma äro beskattade under andra titlar. Med fyllbundar är sistnämnde förhållande ögonskenligt så länge den böga bränvinsskatten existerar; latbundar kunna lättare draga sig undan, så vida ej vederbörande taxerings komite finner lämpligt att åsätta dem bevillning för rörelse. Ins. hänvisas derefter till kommunen; hvilken det närmast tillkommer att upptaga hans förslag till skärskådande. Red. slutar med att tillönska honom all möjlig framgång i hans, såsom påtagligen synes, af rent nit för samhällets bästa åtagna förehafvande, och slutar med följande ord. För vår del nödgas vi deremot afsäga oss förtroendeuppdraget, af fruktan att genom detsamma motverka vårt eget intresse, ty äfven vi taga oss ibland en stunds ledighet, kunna till och med någon gång dricka ett glas, — och hvem vet om icke, derest räfsten blefve rigtigt sträng, äfven vi, ja kanske till sluts Insändaren sjelf, kunde komma på skattlängden! AAA aarrNOOMN Tr srt. — I